Kära mamma
Det är nog ingen idé, men du ska få veta
varför det blev som det blev, men snälla börja inte leta
efter svar som inte finns, svar som ingen har
det är bara en naken sanning, det är allt som är kvar.
När jag var liten förstod jag inte allt,
men ju äldre jag blev förstod jag att kärleken var något kallt.
Sena nätter ute, ville inte se dig sådär
fastän jag bara var tio, förstod jag vad du blev, vad du var, vad du är.
Vid elva hade jag hittat samma väg som du, fastän du inget såg,
var det min berusade kropp som vid vägkanten låg.
Han smekte mitt lår, jag var bara tolv
han var mjukare än rakbladet, vi gjorde det där på hans golv.
Pappa supte ner sig, du lekte morsa när du orka
när jag var tretton drog han, men tårarna torka
Började skolka, dom sa att jag behövde prata
kuratorn gav upp, vid fjorton hade jag bara lärt mig att hata
Pappa kom tillbaka, rättegång och ett år inne
femton år och \"pappas flicka\" var blott ett minne.
Men han stack igen, den här gången föralltid
jag var lika dum då, trodde att han skulle ge mig något för förlorad tid
Men det är skitsamma, rakbladet hjälpte mig igenom det mesta
började gymnasiet, men hoppa av lika fort, sexton år och ville bara festa
Men började igen när jag var sjutton, men ingen kunde se
att skolan var det sista jag behövde, att gråta var detsamma som att le
Jag fann ingen tröst, jag var nog desperat efter närhet
men såg ingen utväg, jag var ful, äcklig och fet
Vem förstod en artonårings tomhet?
såg du ens hur jag slet?
För din skull, skrev jag uppsatser, med mvg på
jag trodde att jag din uppmärksamhet skulle få.
Vandrade åter på broräcken, jag ville bara försvinna
för jag förstod, att livet var något jag inte kunde vinna.
Efter nitton år, har jag slutat fundera, jag har lagt mig ner
jag orkar inte kämpa för din skull, jag orkar bara inte mer
Jag försvinner nu, mina timmar har slutat slå
Du kommer nog aldrig förstå, men det var min tur att gå.