”Fader, förlåt dem,
de vet inte vad de gör”

De hänger båda skyldiga där,
fördärvade uslingar råa,
smärtan dem hänsynslöst förtär
under skrämmande skyar gråa.

Mellan dem en som lider värre,
hans panna är genomskinligt blek,
han är Frälsaren vår Herre,
plågad grymt i obesvarad kärlek.

Från hans huvud rinner blod
ur taggiga skammens krona,
rinner som en mäktig flod
att syndare helt och fullt försona.

Spjutet går in i hans sida,
ut forsar en helande ström,
för mig ses han villigt lida,
är det en saga en förljugen dröm?

Han tar ur hjärtats förråd
det största någon kan tänka,
åt alla sin förlåtande nåd,
dör för att eviga livet oss skänka.

Bödel eller simpel vaneskurk,
livrädda kvinnor och fega män,
jag min ärans förlorade ärkelurk,
han är vår evigt trofaste vän.

Rövarna har aldrig mött dess like.
”Är du Gud hjälp oss då på något vis!”
”Nej, men tänk på mig i ditt himmelska rike.”
”Idag ska du vara med mig i paradis!”

Fader, varför nåd bara åt han,
den ödmjuke, ge ett begripligt besked.
”Min vän, är jag inte rättfärdig och sann,
vem har sagt att inte den andre fick vara med?”