Tända ljus i en tegelkyrka
bönerna ger mig hopp och styrka
lovade mig själv att aldrig mer kasta mina pärlor åt svin
men nu står han där, med sina ord som honung, sitt blod som rödvin
tornar upp sig över mig, skogens konung, varm som en kamin
som han vore en varg och jag vore en kanin
och hans fårade panna och grova händer
ber mig att stanna med honom, en dag i sänder
skymd av träden i den djupa dalen, bland bärnsten och kristallkluster
vi är på låtsas i evigt juniväder,
överröstade av trädens och fåglars röster.

Inte i detta liv, men kanske nästa
kanske jag blir krönt till skogens prinsessa
placerad på min tron av ek bredvid hans
i bojor av ringblommor, min kropp täcks långsamt i mossa
två år känns som en halvtimme
jag har en drömsk känsla, som om allt vore på låtsas
på fältet i dimman, bland älvornas dans
får vi äntligen våran chans
här är skogens konung min och jag är hans.

Tills plötsligt en dag,
då auroran är ett minne blott
morgontimmens rodnande kinder utbyts med evigt djupblått
och Helios tycks ha vänt oss ryggen för gott
kylan så isande att atomerna slutar vibrera
vår urskog är en bomb som bara väntar på att brisera
döda löv snöar på en grå himmel
det som en gång var ett kretslopp av liv
har blivit en massgrav
flyttfåglarna har sedan länge gett sig av.

Svårt att tro att det bland lövens skelett och död lav kommer gro nytt, inom sin tid
när urmodern är rasande och vinden piskar som det vore öppet hav
en sån kontrast mot sommarens livliga stillhet
där trädens armar ligger avslitna och söndertrasade.

vårt palats är ett obefolkat hem,
alla utom vi har emigrerat
blå läppar och skallrande tänder
frosten som en dödlig täckkappa,
allt den rör vid annihileras
jag är fast i ett oväder i mina tunna sommarkläder
mina rosa läppar färgas blåsvart.

Allt som finns kvar av änglarna är en vit fjäder
utplacerad och orörd på marken
den första snön anfaller, vita flingor av mikroplaster och tungmetaller
jag säger att jag längtar hem, går ner på mina bara knän och bönfaller
men runt oss har istappar formats som galler.

Skogens konung ler när jag förfryser,
fortsätter att berätta historier medans hans blick lyser, ett hånleende som reflekteras i isen
här ute går det inte att samla några bevis, men
han visste sen innan och nu vet jag, att varje gåva kräver sitt pris sen.

En kamp mot tiden jag aldrig kan vinna,
jag kommer aldrig att återvända hem igen,
ni får ha en tom kista på begravningen.
jag är borta innan den första gryningen.