Plötsligt är du tyngre
än vad jag är van vid.
Du drar nu ett djupare tidvatten.
Plötsligt är den tunga guldskivan
bara en bräcklig och klen käpp
när du lyfter dig ut ur hörnet
av det här fönstret.
Jag kan knappt se någonting däri,
bara en grå himmel mot svarta löv
och din bruna kropp som pergament
som dina vävnader
vrider och spottar på.
Jag är "där ute", ej världslig,
den store resenären
som erövrat världar och rymder.
Jag bearbetar henne
under taket i det här rummet
med luftkonditionering,
rör och dropp.