Förord till:
Venn med TAO- ledarskapet, en världslig sak?

Tankar från Toscana:


Efter det att jag läste boken om familjen Medici - Medicieffekten, på en semester resa till Toscana, där man talar om hur viktigt det är att få synergieffekter genom att korsa olika professioner, så blev jag åter inspirerad av att söka mig bakåt i tiden till det Italien där man finner mästarna som Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rafael men framför allt till den störste av skalder, Dante Alighieri.

De har alla olika professioner medan visserligen Leonardo Da Vinci ses av eftervärlden som ett av historiens största universalgenier som bemästrade flera professioner inom både konst och vetenskap.(Ingen regel utan undantag)

Men det är faktiskt hit till undantaget jag vill komma. Till den som ser både den världsliga och andliga världen som en helhet. Som ser människan som det väsen hon är av ett sammansatt komplext system av både andliga och världsliga kompetenser och därmed även dessa behov.
Och det är med den insikten som jag vill skriva om ledarskapet inom dagens ledningssystem i organisationer.

Vad som gör mig så intresserad av Dante, det vet jag inte riktigt, men jag tror det handlar just om hans otroliga förmåga att sammanfläta andevärlden med den världsliga värld vi lever i. (Vilket vi kommer att gå djupare in på i boken då jag kommer att ta upp den österländska kontra västerländska filosofin.)

Det handlar alltid om det, i alla fall i min värld och i min hjärna så handlar det alltid om det. Från undersökningen av investiturstriden till dagens kyrka med etik och moral som utmynnar i den så kallade dubbla ansvarslinje som finns inom kyrkans ledning mellan folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Den andliga och världsliga maktkampen.

I det militära fick jag genomgå ledarskapsutbildning och studera något som man kallade situationsanpassat ledarskap. Beroende av omgivningens miljö och hur situationen kunde uppfattas. Man strävade efter balans mellan auktoritärt och ickeaktoritärt ledarskap. En hård och direkt ledare kombinerat med en mjuk och eftertänksam ledare beroende på situation.

Detta dyker upp i andra sammanhang idag där man vill ”balansera” makten genom att tillsätta ett manligt och ett kvinnligt kön i ledarskapspositioner, som i exempelvis i en styrelse eller språkrör för ett parti där manligt och kvinnligt beteende eller värdegrunder ska kunna vara representerade i dessa ledarskapsformer vilket mer påminner mig om ett barns föräldrar. Just dessa fenomen har vi sett speglas i samhället i media där hallåorna under en tid bestod av en man och en kvinna. (I dag har man gått ifrån detta och utgår mer från personligheter än kön och värderingar.)

Den klassiska synen och behovet av en ”mor” och en ”far” verkar ändå trots allt bli tydligare i ett vilselett samhälle, som vi ser, tyvärr även idag, där dagisbarn ska fostras könsroll neutralt.
Det ligger något djupt i människan som art i just detta som jag inte kan släppa.Då mänskligheten rör sig utom jordens ramar och utforskar andra planeter talar vi om att återgå till moderskeppet då äventyrarna återvänder.

Varför kan vi inte förstå att naturen har satt människan i balans medan människan hela tiden sätter naturen i obalans. Balans handlar om något där något negativt ska kompenseras med lika mycket positivt. Just detta något som vi människor blivit experter på, att kompensera. Borde vi inte tala mer om harmoni istället för att jaga efter den eviga balansen.


Harmoni för Leonardo da Vinci

Vi är alla olika och många tycker sig finna en tillfredsställelse och/eller ett välbefinnande med att ta kontroll, sätta upp struktur få balans på tillvaron, medan andra bara nöjer sig med att bara vara harmoniska, fantasifulla och livliga att ta emot den kontroll som ges dem och känna förtroende för sig själva och sin omgivning. Nu generaliserar jag givetvis. Vi har alla en del av båda egenskaperna men med en av dem som är mer dominant.
Den första kategorin av människor strävar efter balans genom att söka struktur medan den andra utgår från en given struktur och känner harmoni.
Om man ser på orden balans och harmoni lite närmare så ser man att det handlar om väsenskilda egenskaper som båda är lika viktiga. Eller rättare sagt så har de olika roller för vårt välbefinnande.

Om vi tittar på Da Vincis Mona-Lisa, där det råder en tydlig balans mellan föremålen i ramen enligt det gyllene snittet. Om den enbart hade haft en matematisk balans och bara endast denna balans utan harmoni, då skulle den bli nästintill statisk. Både livlös och själlös. Men denär långt ifrån statisk.Det är något som driver en utveckling i bilden. En drivkraft. En harmoni. Harmoni uppstår först då man anar en utveckling. En rörelse! Man skulle kunna jämföra detta med att cykla. Man behöver både en balans och en rörelse för att uppnå resultatet, att cykla.

Balans och harmoni- anspelning på tidigare utfall

Ordet balans betyder jämvikt. Något som är i balans är också statiskt. Det drar lika mycket åt båda håll eller väger lika mycket. Att uppnå balans är inget annat än att finna den anspänning som krävs för att utföra den aktivitet som önskas utan att falla. Som att cykla utan att röra sig framåt. Balans är bra men utan harmoni som driver utvecklingen framåt så är den död och livlös som en sten. Idag har jag ännu inte sett en sten cykla.

Harmoni
"Harmonik är beroende av uppbyggnad och utveckling, I varje harmoni finns ett mått av inneboende spänning, eller vilja att leda till en ny harmoni"... "I varje följd av harmonier finns dessutom ett mått av framåtdrivande kraft."
Källa: WIKIPEDIA

Harmoni verkar alltså med en anspelning på ett tidigare utfall. Den har en inneboende kunskap om ett stycke uppbyggnad som harmonierar


Därför gillar vi det gyllene snittet.

I det gyllene snittet kan vi uppleva både harmoni och balans. Det är därför som vi finner det nästintill magiskt. Man skulle kunna säga att virveln i det gyllene snittet är en avbildning av någonting som driver utveckling framåt. Detta kanske är livets matematik avbildat i sin egen fullkomlighet?!

Såsom den väl genomarbetade tavlan Mona Lisa: Kan det vara så att Leonardo Da Vinci ville porträttera välbefinnandet i sig självt! Ett försök till att ge mänskligheten den harmoniska formen för välbefinnande avspeglat i ett människoporträtt?

I dag kan jag inte svara på detta. Jag nöjer mig med att ha insikten i att kunna ställa frågan. Vad är balans, utan harmoni? Bara ett steg åt vänster och ett åt höger? Eller vad tror du?

Det tredje förhållandet som bygger bron mellan balans och harmoni.
Denna ständiga kamp om att få ihop öst och väst, vänster och höger, samtid och dåtid. Att hela och att avpolarisera eller rättare sagt, hitta det tredje förhållandet, tror jag är en av de viktigaste saker en konstnär kan pyssla med. Att leda människan till den plats där hon så djupt känner sin tillhörighet, och vill vara, i landet mellan det konstruktiva och det destruktiva. I balansen mellan två världar där endast ”rätt etik, och rätt moral för tiden” kan skapa harmonin som helar, accepterar och förlåter. Med detta säger jag inte att det finns något som är direkt rätt eller fel, för så enkelt är det inte. Men det finns samtida etik och samtida moral som inte kan bortkopplas från människans historia. Vi är ju både världsligt och andligt sammankopplade med vår historia, genom både arv och miljö.

Att se det som att varje tid föder sin sanning och att samtidigt ha med sig tanken att det finns en djupare fundamental sanning i samtiden gör människan komplex. Våra genetiska arv kan vi snart lämna bakom oss, genom den moderna tekniken som en dag designar människan. Men kommer vi någonsin att kunna omforma våra kulturella och andliga arv annat än på ytan?
Jo, med tiden säger ni. Men är detta verkligen sant? Är det inte samma längtan vi alla bär oavsett livsinställning, om vi så är buddister, hinduer, judar, kristna eller muslimer, eller inget av det? Är det inte vårt förhållande till det icke världsliga som just gör oss till människor, till sökandet efter det övermänskliga. Att vi ska minnas att vi tillhör något större...Vad är det som vi gärna önskar minnas? Är det en urtida gammal återsamlingsplats vi talar om? En revers universal änd- eller startpunkt, där vi alla som väsen en gång utgått ifrån?

Min personliga tro är att nattvarden på något vis handlar om det här. Bibeln är en sammansatt del av många författare som antyder samma saker kring längtan efter frälsning. Men just att vi tillhör en och samma kropp. Da Vinci har många gånger visat oss vägen genom många av sina verk. Men framförallt så har Dante visat oss hur en människas väg till helande kan ge oss bilder från andevärlden och hur längtan efter ”lycksalighet” eller frälsning som Beatrice gestaltar i egen person, kan driva en människa andligt och själsligt framåt genom livet.

Konsten att vara människa tror jag handlar om just detta. Det är utifrån dessa filosofiska teorier som jag utgår från då jag talar om den komplexa grundidén, KGI. Kanske kan jag sammanfatta det med längtan till att bli hel, en fullkomlig del i ett större sammanhang. Eller som Jesus själv beskrev det. ”Vi är en del i en och samma kropp”. Men hur ser då denna kroppen ut? Kan vi komma fram till denna insikt på ett djupare plan så krävs inte bara ett ”uppvaknande” utan även kanske, ett ”uppoffrande.”
Då menar ja inte ett uppoffrande som att överge sin samvaro för att bli munk eller nunna- (eller för idag ett mer könsneutralt ord nunnk, för att vara korrekt.)- utan ett uppoffrande av den världsliga sidan av sitt liv för att kunna hålla sig vaken som andlig, själslig och världslig varelse. En prioritering av vad man väljer att ta in av andligt och världsligt material. Själen i oss behöver just både verklighet och magi.


Livets sanna ljus
I så många år har jag studerat detta. Då jag blickar tillbaka på min tid med Thailands Munkar i Härryda klostret,och med studievännen Max som var muslim och Petra som var en kristen pingstpastor, samt Bengt som så många gånger besökte mig från Jehovas. Alla har de talat om samma saker. Frälsning,Paradis,Nirvana.
Det neutrala Nirvana, frälsningen, befrielsen, förlösningen och återförenandet med den del av universum som vi mestadels av tiden "evighet" befinner oss i. Denna lilla tid av sprakande livsgnista som vi lyser upp Universum med i någon millisekund, drunknar därefter ganska omedelbart som en individens liv i en tid av evigt mörker så länge vi inte förstår sammanhanget. Är vi då inte alla ett o samma ljus som färdas i en våg mot sanningen. Vi människor är så inställda på oss själva som levande individer att vi glömmer de tidigare ursprungsfolkens viktiga budskap om att vi tillhör något större.

Tänk om det är så att det är den självaste mänskligheten i sin egenskap av många individer som är ljuset och att vi är en del av det eviga just för att vi har förmågan att föra vidare våra upptäckter. Det kräver dock att vi försöker avstå från att utplåna oss själva som mänsklighet, vilket man idag kan tycka att lyrans alla strängar brister på. Vi spelar inte i orkestern, eller rättare sagt, vi spelar med fel instrument i fel orketer men vi påstår gärna att vi är en del av musiken, men mer kanske som åhörare och inte som musiker eller dirigenter.
Det är som att inte ta stafettpinnen under en springstafett, som att säga att jag inte bryr mig om vi kommer fram eller ej. Och det i sig är väl att motarbeta skapelsen och livets sanna ljus.
Alla människor blir väl saliga i sin tro, och vem är du att påstå att individen inte kan vara isolerad enbart med Gud, liksom nunnor och munkar?
Kanske ni frågar.
Skulle de inte utgöra sin saliga ledares barn, bara för att de isolerar sig från omvärlden?
Om jag skulle formulera ett svar idag på de frågorna så skulle jag nog säga att de inte är en del av förkunnelsen förrän de predikar den eller på annat sätt låter sig vara sanningens språkrör.


Det är först då partiklarna samverkar som ljuset uppstår, kom ihåg det! Själva som enstaka individer är vi inget annat än just universums dammpartiklar fritt svävande i tomma intet.

Men då vi upplyser varandra upplyser vi också skaparen, och kvantat i våra hjärtan får liv och söker samspel!
Så jag tänker att det kan förhålla sig. Därför tänker jag att den österländska filosofin inte bara kan vara bra, utan är direkt en nödvändighet att applicera i den västerländska mer hierarkiska lednings- och arbetsmiljöstrukturen för att att det ska kunna uppstå sådana synergieffekter så att kvanat i våra hjärtan kan få liv och vill söka samspel mellan oss på ett tydligare plan.