Tidigt på morgonen efter att Kitty flyttat till Neverland samlade hon alla för att presentera punkterna på listan hon skrivit dagen innan.
”Efter att ha sett hur ni lever är det tydligt att ni behöver mer ordning och struktur häromkring”, sade hon och vände sig till Magpie. Han och Raccoon var de enda av oss som inte var morgontrötta. ”För det första har ni ingen plan. Alla behöver turas om och hjälpas åt med sysslor. Tvätten måste tas hand om varje måndag och söndagar är baddagar”, sade hon och tillade: ”Ni luktar”, med rynkad näsa. ”Sedan är det en fråga om mat. Ni kan inte fortsätta stjäla från hederliga familjer så fort maten tar slut. Finns det en by med butiker i närheten?”
Magpie kliade sig i bakhuvudet. Bredvid honom stod Fox och såg ut som om han skulle somna stående.
”Det finns en by runt tre kilometer härifrån, ni cyklade förbi den på vägen hit. De bör ha en handelsbod.”
”Bra, till slut undrar jag hur ni har skött era… affärer… hittills. Har ni ett utedass eller…?”
”Tills nu har vi nog bara uträttat våra behov i skogen, eller vad säger ni gänget?” sade Magpie och såg sig omkring bland oss. Raccoon nickade och jag mumlade instämmande. Fox hängde med huvudet och verkade inte ha hört frågan. Kitty såg bestört ut.
”I-i skogen? Vad är ni, djur?” sade hon, stakande sig av förfäran. Hon tog ett djupt andetag för att sansa sig och fortsatte något lugnare.
”Ni pojkar kanske kan göra det, men inte vi.” Hon tittade på Raccoon vars kinder var röda till följd av samtalets pinsamma ämne. ”Ärligt talat Raccoon, jag förstår inte hur du har kunnat leva under sådana här förhållanden.” Kitty spände blicken i oss andra och satte händerna på höfterna. ”Lyssna nu här, flickor kan inte gå på toaletten i skogen. Det är illa nog att vi inte kan göra det inomhus, men att göra det på marken är barbariskt. Vi behöver en potta.”
Magpie lade armarna i kors och såg ut att tänka efter.
”Jag måste medge att jag kanske borde ha tagit era känslor mer i beaktning på den punkten…”, erkände han.
Jag ville inte att han skulle hänga upp sig och må dåligt över sitt misstag, så jag skyndade mig att föra vidare konversationen.
”Jag har inga problem med att kissa ute, men…” Jag avvek med blicken och vred mina händer. ”Det är lite jobbigt när man behöver ba—”
Kitty tjöt till och Fox vaknade med ett ryck. Blixtsnabbt slog han händerna för öronen på Raccoon och skyddade henne från att höra den sista biten.
”Sluta! Vad håller du på med? Du kan inte prata om… sånt… i närheten av damer!” väste Kitty.
”Vad säger de?” frågade Raccoon och tittade upp på Fox som stod bakom henne och skakade på huvudet.
Jag fällde upp luvan på min jacka för att värja mig från Kitty’s anklagande ton och slokade skamset med svansen. Magpie hostade besvärat i sin näve och tittade menande på Kitty som tog ett djupt andetag och suckade.
”Lyssna, jag vet att du förmodligen vuxit upp med vilda djur i djungeln, men om jag ska kunna bo här måste ni alla lära er lite hyfs.”
Magpie harklade sig.
”Vad jag tror att Kitty försöker säga är att vi kanske ska börja tänka på flickornas behov lite mer. Du kan ta bort händerna nu, Fox”, sade han och Fox avlägsnade händerna från Raccoons öron.
”Just det, tack Magpie”, sade Kitty och gav mig en föraktfull blick i förbifarten. ”Så, när det är dags för… nummer två, föreslår jag att man letar upp ett avlägset ställe, långt bort från lägret, och gräver en grop. När man är färdig med sitt fyller man igen hålet och sticker ner en pinne så att alla vet att det är där. Låter det bra?”
De andra mumlade instämmande och jag nickade långsamt.
”Bra. Nu till vad vi behöver i mån av utrustning.” Återigen vände sig Kitty till Magpie. ”Här är vad vi behöver: fler tält och täcken, så många som möjligt, vill du att det ska komma fler barn måste du vara redo för deras ankomst, inte slarvigt improvisera samma sekund som de kommer hit. Två: En balja av värmetåligt material, helst koppar. Att skölja kläder och diska i kallt vatten är inte nog. Vattnet måste vara upphettat, så baljan måste kunna stå i elden. Tre: hygienartiklar. Tvål, tandborstar, toapapper…” Hon tittade flyktigt upp på Magpie’s hår, ”…en kam. Resten är småsaker; tändstickor, matkärl, kuddar och annat användbart.”
”Det finns en militäranläggning ute på heden som har ett överskottslager i byn. Vi har aldrig varit där eftersom vi saknat pengar, men de bör ha mycket av utrustningen på din lista. Det vill säga, om du är villig att spendera dina pengar för vår skull?” sade Magpie retsamt.
Kitty fnös och stack näsan i vädret.
”Det är inte bara för er skull. Jag bor också här nu minns du väl?”
Magpie log och jag fick en känsla av att han lekte med henne.
”Så sant.”
“Bra. Så, idag handlar det om förberedelse. Här är planen: jag och en till beger oss till byn och skaffar sakerna på min lista. Under tiden väljer resten av er ut ett passande ställe för gropar och ett svalt ställe att förvara maten på”, sade Kitty och det var tydligt att hon njöt av att ha befälet. ”Så, vem vill följa med mig?”
Inget svar.
”Jag kan inte lämna Neverland”, sade Magpie till sist.
Fox hade återgått till att halvsova och Raccoon ursäktade sig med förklaringen att hon hade planerat att samla bokollon idag. I slutändan var det bara jag som inte hade en ursäkt. Kitty såg lite sårad ut över att ingen verkade vilja göra henne sällskap och jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Hon var bossig och högmodig och kunde vara läskig när hon blev arg, men innerst inne var hon säkert ensam och osäker. Det var något vi hade gemensamt. Tveksamt räckte jag upp en hand.
”Jag kan, uh… följa med… om du vill?”
Kitty’s ansiktsuttryck skiftade från besviket till lättat till överlägset.
”Hmpf. Jag antar att din styrka kan komma till användning. Vi går omedelbart.” Med ett kast av sitt mörka hår snurrade hon runt och gick för att hämta pengarna. Jag andades ut och skakade uppgivet på huvudet. Magpie gav mig en sympatisk klapp på axeln.
”Ibland kan det vara svårt att visa sig sårbar och erkänna när man behöver hjälp. Jag är säker på att hon kommer att öppna sig så småningon, men om någon annan gör det först går det säkert snabbare”, sade han och även om jag inte kunde se det under allt hår, förstod jag att han blinkade.

Vi bestämde oss för att inte ta cykeln till byn. Dels för att jag inte hade plats för fler skrapsår på mina knän, dels för att vi inte skulle kunna få plats med våra inköp på den. En annan fördel var att vi kunde gena över fälten istället för att ta de vindlande vägarna och därmed spara tid. Medan vi gick funderade jag på vad Magpie hade sagt innan vi gått och undrade vad jag kunde säga för att få Kitty att lita på mig. Inget jag kom på kändes tillräckligt och ju mer jag funderade desto mer uppjagad kände jag mig. Min ångest tog sig uttryck genom att jag tuggade på mina naglar, snubblade över mina egna fötter och sneglade på Kitty med allt jämnare mellanrum. Jag märkte att jag gjorde henne mer och mer irriterad och till slut brast det för henne.
”Vad är du så himla nervös för?” fräste hon och stannade så plötsligt att jag fick tvärbromsa för att inte gå in i henne.
”Öh…”, stammade jag och svettades. Solen var för varm, de öppna vidderna kändes kvävande. Hon fixerade mig med sin isblåa blick och förlamade min tunga.
”Och inte bara nu, du är alltid så stirrig och nojig över allt! Vad är du så rädd ska hända?” frågade hon och jag kände hur paralysen började släppa. Det här var min chans. Om jag delade med mig av mina egna problem skulle hon kanske inte vara så motvillig att prata om sig själv i gengäld. Det skulle vara första gången jag pratade med en annan människa om den kvällen, men det kunde inte hjälpas… Jag tog ett djupt andetag och kavlade upp ärmarna på min jacka. Det fanns en anledning till att jag hade på mig den trots det varma vädret. Kitty drog efter andan och slog händerna för munnen när hon såg mina ärr.
”Min familj dog på grund av min ouppmärksamhet… Jag försökte rädda dem, men elden var för varm…” Jag drog ett finger över de läkta brännskadorna. ”Jag har alltid varit extra försiktig på grund av min otur, men jag antar att det har blivit värre sedan dess…” sade jag och log ursäktande. ”Jag är rädd att om jag slappnar av kommer något att gå fel. På det här viset riskerar jag i alla fall aldrig något värre än blåmärken och smärre missöden.”
Kitty var tyst en lång stund och jag fruktade att jag inte hade förklarat bra nog när hon plötsligt vred på huvudet och lade en hand på sin kind.
”Det var min mamma som gjorde det här mot mig…”, sade hon och sänkte blicken. Såret på hennes läpp hade börjat läka och svullnaden hade lagt sig, men man kunde fortfarande ana blåmärkena efter slaget. Jag tänkte på kraften det måste ha krävts för att lämna ett sådan märke på någons kind och kände hur det knöt sig i magen på mig. Men om det var av medlidande eller ångest visste jag inte.
”Vill du prata om det?” frågade jag och Kitty tog långsamt bort handen från kinden. Hon fick något hårt i blicken när hon svarade.
”Nej.”
Hon började gå igen och jag skyndade efter. Jag hade svårt att förstå vad hon kunde ha gjort för att förtjäna ett sådant slag av sin mamma. Min mamma hade aldrig lyft ett finger mot mig eller mina syskon, inte ens nypt oss i öronen när vi varit olydiga. När jag föreställde mig hur det skulle vara att växa upp med en mamma som aldrig kramade om en, aldrig sade hur mycket hon älskade en eller lyssnade på en när man var ledsen, då kunde jag förstå lite bättre varför Kitty var som hon var.
”…Det är inte så att jag har förlåtit henne”, sade Kitty så plötsligt att jag spratt till. ”Jag vill inte ge henne mer av mitt liv, det är allt. Så från och med nu fokuserar jag på framtiden. Om jag fortsätter att tänka på vad som har varit är det som om jag aldrig har blivit fri från henne”, sade hon, rynkade pannan och tittade bort. Som om hon ångrade sig. ”Glöm det. Jag förväntar mig inte att du ska förstå.”
”Nej, nej, jag förstår”, sade jag. ”När jag var ny här sade Magpie att det är dumt att hänga upp sig på det förflutna. Man kan inte fly från det, ändra det eller glömma det. Man kan bara acceptera det och gå vidare. Jag antar att det är det jag försöker göra genom att vara här.” Jag gick ikapp henne så att vi gick sida vid sida. ”Jag tycker att du är stark som kan göra det så självsäkert.”
Kitty tittade på mig ur ögonvrån med en blick jag inte sett i hennes ögon förut. Jag kunde inte veta säkert vad det var, men plötsligt såg hon inte lika kall ut. Hon var mjukare på något sätt, sårbarare.
”Verkligen?” sade hon, nästan tvivlande, och jag insåg att hon förmodligen inte fått många komplimanger i sitt liv.
”Verkligen! Och, uh, ditt hår! Jag menar, det är så långt och poffigt”, sade jag entusiastiskt. Kitty tittade bort igen och snurrade en lock av sitt tjocka hår runt fingret.
”Du överdriver”, sade hon och jag skakade snabbt på huvudet.
”Nej, jag menar det. Du måste ha det vackraste håret i hela Storbritannien!”
Hon måste ha insett att jag bredde på lite väl tjockt, för till slut gav hon mig en blick som sade åt mig att sluta innan jag gick för långt.
”Äsch, håll klaffen”, sade hon med samma skärpa i rösten som förut. Hon fnös och stack näsan i vädret, men innan hon tittade bort hann jag uppfatta den minsta tillstymmelse till ett leende på hennes läppar. Jag log för mig själv och gick resten av vägen vid hennes sida.

Få människor var ute på byn och vi hade inga problem med att hitta till överskottslagret. Det var en relativt stor butik och precis som Magpie trott var den full med användbara grejer. Kitty och jag kom överens om att dela upp oss för att spara tid och började leta på var sitt håll. Nästan direkt hittade jag en släpkärra av trä att dra våra eventuella fynd på. Jag misstänkte att det annars skulle falla på mig att bära allting. Där fanns även gamla filtar och liggunderlag att ha i tälten. Jag plockade på mig ficklampor, kokkärl, tändsticksaskar och bäst av allt: ett första hjälpen-kit fullpackat med plåster. Kitty å andra sidan hade famnen full med tält när jag hittade henne vid kassan. Fyra stora militärtält närmare bestämt. Hon hade också några sovsäckar slängda över axeln. Att göra något produktivt verkade ha haft en upplyftande effekt på henne och hon log till och med när hon såg kärran jag hade hittat. Tyvärr visade det sig att vi var tvungna att använda nästan hälften av Kitty’s sparade pengar för att betala för varorna, vilket hade en sämre påverkan på hennes humör. Därefter gick vi vidare till handelsboden, men hejdade oss när vi fick syn på mjölkmannen och hans vagn. Med en plötslig ingivelse sprang Kitty ifatt honom.
”Hallå, herr mjölkman!” ropade hon. ”Skulle du kunna tänka dig att leverera mjölk till mig och min familj? Vi är på campingsemester i skogen förstår du, och det är så långt att gå varje dag”, ljög hon. Jag var för upptagen med att räkna ut vad som var säkert avstånd från draghästens hovar för att bidra till hennes lögn. Mjölkmannens blick svepte över Kitty’s bönande ansikte och vidare till mitt nervösa.
”I skogen?” sade han förvirrat.
”Ja, just det. Du kan lämna mjölken - och ägg också för den delen - precis där skogen börjar. Du vet den stora stenen direkt efter gården med alla får?”
”Jo, jag vet var du menar, men… Kan du verkligen betala för det?”
Kitty rotade i sin väska och höll upp några pennies.
”Du får betalning för imorgon nu, därefter lämnar vi pengarna på avtalad plats varje morgon”, sade hon med en röst som inte tillät motstånd.
Mjölkmannen synade pengarna som om han förväntade sig att de skulle vara falska, sedan ryckte han på axlarna och tog emot dem.
”Jag tar ändå det hållet. Så länge ni betalar, så...” Han lyfte på sin hatt och nickade till oss. ”Hälsa era föräldrar.”
”Det ska vi, tack så mycket herrn!” sade Kitty och vinkade glatt. När han hade dragit vidare vände hon sig till mig. Jag stirrade förbluffat på henne.
”Hur gjorde du det där?” frågade jag hänfört. Kitty härmade mjölkmannen och ryckte på axlarna.
”Det är en gåva.”
Vi fortsatte resten av vägen till varuhandeln i hjärtat av byn där vi köpte lite av säsongens grönsaker och mat som skulle klara sig länge utan tillagning. Jag försökte hjälpa Kitty med valet av hygienprodukter, men efter att ha tappat samma tvättmedel tre gånger körde hon ut mig ur affären. Kitty valde ut en tvål som luktade gott samt flera tandborstar och skurbostar. När vi till slut hittat allt på hennes lista var den nya släpkärran fylld till brädden med saker och så tung att inte ens Kitty kunde slingra sig ur att hjälpa till. Med en känsla av tillfredsställelse påbörjade vi den ansträngande resan tillbaka till lägret för att skryta om våra fynd inför våra vänner.