Hade vikt ihop trådarna i något som liknade 

liv. Papperen i låda. Rummen hade bytt 

plats. Cheferna likaså. 

Ögonen hade vandrat ur sin bana. Låg 

utan liv på diskbänken. I vissa stunder 

förde hon den sladdriga vita 

kroppen och tryckte till. misstänkte 

hon studerade världen. Från håll. 

Orgasmen var så vag att  funderade på

om sexualiteten även den gick att lägga på

en hylla. Vilken del skulle plockas ur? 

Hjärnan var nog som den skulle. Eller så 

var det helt enkelt så att hjärnans spår 

fastnade 2004. Någon felaktig oläkt del av 

hjärnbarken, den som erfor känslor. Att plocka 

bort könsdelar gör ont och även om smärtan 

släpper lever trådarna kvar. 

Jag hade skrivit för länge om oss. Om nu någon 

kan bedöma tidens riktighet. Tiden hade tickat 

på så länge att min ålders genans var svag nog. 

Trådarna längst in i hjärnans bark vaknade 

till. Varje dag. Några sekunder. Hon döpte 

dessa stunder i dikter med olika slags ord. 

Det kallades för själ. Den bistra sanningen 

knackar på alla mina fönster varje dag med 

samma slags förvåning. Du är inte här. 

Hur kunde det egentligen bli så ? 

Om en roman kunde författats istället för 

poesi skulle nog min enkla text se ut just 

så här. Var det för att hon tryckte till ögonvitorna 

lite extra och var det meningen att hoppet om 

de rätta tonerna skulle bringa dig och mig 

tillbaka. Hoppet är det mest levande jag känner 

till och skönheten vill ordna papperen, tapeterna 

och cheferna i fack. För någonstans i all denna 

röra är det omöjligt att ta in att allt jag någonsin 

behövde  behövde jag trampa på så hårt och 

intensivt att hjärnan slutade fungera.