Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en ensam mans lugubra tankar om kärlek som inte finns


Du



Jag står framför porten men vågar inte ringa på klockan, man kan höra festen som pågår där uppe. Ingen kommer sakna mig där ändå. Mitt hjärta stannar när jag ser att en kvinna rör sig mot porten, nervöst tänder jag en cigarett och tar några steg bort o gömmer mig i den mörka trappen bredvid. Det måste vara hon, det blonda håret, samma klädstil som då, jag känner till och med igen stegen. Jag försöker finna luft till att yttra hennes namn, men hela jag är som sten och lungor av marmor kan inte förflytta någon luft, och stämband av granit kan inte vibrera och skapa tonföljden som är hennes, för örat sköna namn. Hon ringer på medan jag står några meter bort helt vit av skräck, hon hade inte sett mig. Det tar ingen lång stund innan dörren låsts upp och hon kliver in, och jag lämnas ensam i mörkret igen, detta bekväma ensamma mörker. Hur ska jag nu finna mod till att trycka på denna eländiga knapp. Man kan nästan tro att den är glödhet, att mina fingrar kommer brännas vid minsta beröring. Hela kvällen hade förstörts av den värk som skulle förtära mina fingerspetsar. Jag får syn på ett par som kommer vandrandes upp på gatan och jag tänder ännu en cigarett. Kvinnan ser bekymrad ut, hon kanske inte heller vill gå. Mannen däremot är redan full och hans ögon avslöjar musiken som härjar i hans huvud, jag avundas dig du oskyldiga själ. Ett fönster öppnas upp på andra våningen och man hör hur högtalarna försöker överrösta varandra, och mannens redan festliga sinnesstämning exploderar ut i ett glädjetjut. Man ser hur kvinnans oro förökar sig i hennes huvud, vad ställer hon sig för frågor? Varför är du nästan lika rädd som jag? Om inte du var här så hade nog kvällen handlat om henne, hur jag skulle försöka mildra hennes ångest. Men jag måste förbi den där dörrklockan först, den som tar mig till dig.

Jag rör mig bort från lägenheterna, går ner för trappan för att få omfamnas av trädens tysta sällskap. Hon är så vacker, hon är sig lik, hon kom själv. Man kan fortfarande höra det dova dunket leta sig igenom trädkronorna, man kan nästan se hur hennes underbara höfter svingas till takterna. Hur vi båda hade trängts där på dansgolvet, axlarnas möte, hon blir medveten om min närvaro och våra blickar möts. Två gröna ögon tittar in i mina och jag känner mig naken, jag ser en oändlighet större än havet och naket tar jag ett dopp, det är okej om jag drunknar. Man måste nästan tro på ödet när musikens takter saktas ner, och du kommer närmare. Din beröring bränner betydligt mer än vad den där glödande knappen någonsin kunnat göra, och jag älskar det. Jag tycker mycket om fåglarnas sång, deras längtan och glädje de påminner mig om allt jag saknar, men genom din sång får min tunga själ en chans att vila sina mörbultade knän. När kvällens slut börjar närma sig och mina händer har förkolnats av din beröring, frågar du mig om jag vill ses imorgon.

Stigen genom skogen är ingen genväg, men det är den enklaste vägen hem nu när skammen av min reträtt lyser i mitt ansiktsuttryck. Jag kan höra de upprörda tankarna eka i mitt tomma huvud, jag kommer aldrig få omfamna dig och kärleken finner jag aldrig. Hur kan det kännas som att ett svärd går igenom mitt bröst utan att livet tas ifrån mig? Jag vattnar det träd som jag håller om men det ger ingen lindring, trädet uppskattar inte heller att vattnet är salt. Som tur är kan inte trädet springa ifrån min smärtsamma kram, du och jag lider tillsammans. Träden har ofta varit mina kompisar, de står alltid kvar där ensamma på samma plats, längtandes efter kramar utan att kunna nå, bland en massa individer som inte förstår sig på dem, precis som jag. Jag önskar nästan att svärdet vore på riktigt.

Det gick en hel månad innan jag såg henne igen, för mig kändes det som dagen därpå. Jag går förbi din trappuppgång varje dag till jobbet men såg dig först nu, pulsen går alltid upp längs din gata. Ditt fönster speglar verkligen dig, allt liv, all omtanke och väldigt grönt. Att se dig i fönstret är både min ljuvaste dröm och min värsta fasa. Dina bleka händer tittar fram i solskenet som nästan sökandes letar sig till dig genom hustaken, jag avundas dina växter som du så varsamt berör. Du har flätat håret väldigt fint, du skulle snabbt bara vattna blommorna sa du. Jag sippar på mitt te så länge och förundras över din skönhet, tack för dansen igår. De suktande strålarna lyser upp ditt ansikte där du står på tå för att nå krukan som du hängt upp i en ampel, du sätter dig ner igen o lutar kinden mot din hand, tänk om jag kunde få vara en handske på den handen och få röra vid din kind. En hund rusar fram så att människan i andra änden av kopplet nästa följer med, hundens skall drar mig tillbaka till trottoaren som jag står på. Kvinnan ber om ursäkt och förklarar att Mimmi aldrig gjort så förut vilket bara ger mig ett större obehag i bröstet.

Det är ofta mörkt när jag går hem från jobbet, jag försöker alltid leta upp Karlavagnen när det är stjärnklart ute, för någonstans under den finner man lejonet och du är ju född i augusti. När jag gick förbi igen så ser jag hur du släcker lampan i köket, och den enda ljuskällan kvar i lägenheten är den ovanligt färgglada tv-n. Tiden hade gått så fort, jag skulle kunna lystna till dig hur länge som helst om inte dagen ibland tog slut. Det hade bara helt plötsligt blivit mörkt när du släckte lampan och gick mot soffan. Du startar en film som du ville att jag skulle se och bjuder även in mig till soffan. Du kommer väldigt nära mig, idag är det inte bara händerna som kommer lämnas svarta av sot. Jag vet inte riktigt vad det är som vi kollar på, jag kan bara tänka på dig. Någonstans under filmens gång lägger du ditt huvud mot min axel och filmen blir bara ännu mer ointressant men jag vågar inte röra mig ur fläcken. Inte ens ute på gatan vågar jag röra mig, jag står kvar där, tills ljuset från tv-n släcks och du rör dig mot drömmarnas värld, och jag önskar åter igen att svärdet vore på riktigt.




Prosa (Kortnovell) av Bordsduken
Läst 172 gånger
Publicerad 2021-11-20 15:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bordsduken