Åter dager
i min bädd av sten
Sten i lager uppå lager,
hårt mot märg och ben

För Tomten fanns det bara “dag” och “natt”, utan något förled därtill. Att kalla dagarna för “Onsdag” eller “Söndag” tjänade för honom inget syfte. Han hade aldrig någonsin sett Oden på utsatt dag och solen syntes mer eller mindre oavsett var i veckan man råkade befinna sig.
Om någonting utmärkte hans dagar på ett särskilt sätt vore det antingen möda eller gröt, de enda tingen som var beständiga i hans liv. Därvidlag hade litet förändrats sedan han upphörde att vara människa trots att flertalet utseendemässiga förändringar skett. “Mödodag” och ”Grötdag” klingade bättre än “Onsdag” och “Söndag” i hans spetsiga öron.

Gröt och möda,
samma som igår
Inne delas dryck och föda,
därav jag ej får

Att knåpa ihop små verser i sitt dagliga arbete var det lilla nöje Tomten hade, det var det enda till buds stående medlet för att få omväxling i tillvaron. Uppgifterna på gården var varje dag stort sett desamma, men verserna sökte han att variera med olika versmått och rim så gott det gick. Gårdsfolket å andra sidan förnöjde sig med smaker av alla dess sorter, både påhittigt kryddat brännvin och sju olika sorters kakor ville de ha efter middagen som denna afton bestod av potatis och saltat fläsk. Precis såsom det anstår en hälsingsk storbonde, vilken nu besatt gården. Besatt, inte ägde. Själv brukade Tomten samla ihop kornet som fastnat i kvarnstenen från malningen och göra korngröt därpå, med regnvatten och utan salt.

När som dagen
till sin ände gått
går jag till mitt rös från hagen
Sista slyet slått

Då sista slyet slagits slängde han den lilla barnlien demonstrativt till marken. Dels för att på ett ritualistiskt vis sätta punkt för dagens arbete, men även för att någon i gårdsfolket av misstag skulle råka trampa därpå och skylla på barnen. Detta betraktade Tomten som en tvåfaldig vinst. Trots att Tomten pliktmässigt utförde sina sysslor gjorde han aldrig någonting utöver det nödvändiga, han ville kunna vila i känslan av att hans dagsverke var tillräckligt och däri fann han sin stolthet. Dessutom var han inte slav utan bestämt en förvaltare. Det var inte människorna, utan gården han tjänade. Den var trots allt ursprungligen hans och i hans mening var den ännu det.

Bakom timret
somnar folket tryggt
Genom fönstret dansar skimret
Huset som jag byggt

Tomten minns med stolthet hur den gamla mangårdsbyggnaden tagit form vid hans händer. I sina människoår hade han dock aldrig haft förmånen att vila sitt huvud under dess tak. Under dess uppförande hade han tagit skydd från mörkret och regnet i en trång och bräcklig koja utan fönster som han tvingades sova upprätt i, vilket visserligen gynnade jämvikten hos kroppens olika vätskor. Då sista spiken i mangårdsbyggnaden slagits fast föll han baklänges från en av bjälkarna och bröt ryggen, där på det kalla golvet blev han liggandes tills hungern och törsten tog ut sin rätt på honom. Denna händelse blev han dagligen påmind om då smärtorna i ryggen tycks ha följt med från jordelivet vidare till tomtelivet, vilket försvårade samtliga sysslor avsevärt.

Dessa stockar
som jag själv sett gro!
Värmen från dess väggar lockar
mig att däri bo

Tomten blickar tillbaka på denna händelse som han kallar ”det stora eländet”, adjektivet i mitten krävdes för att skilja detta elände från det övriga eländet som var av normalgraden i jämförelse. Att slita dag ut och dag in vägde lätt om det viktas mot att aldrig få avnjuta frukterna därav. Han blickar upp mot fönstret där en fotogenlampas låga sakta dansar ut. Dessa stockar som nu utgjorde någon annans boning hade han omsorgsfullt valt ut, de skulle vara av god stadga och utan vank. Timret som nu hade blivit mörkbrunt av kåda hade han en gång sågat till och lagt på plats själv. Nu sträcker han sig upp med sina små men grova händer för att känna på timrets skrovliga hud, men han når knappt upp till första stocken från den steniga husgrunden som nu utgjorde hans boning. Därmed avslutade han dagen och kröp in under huset.

Ner till röset
som så ofta förr
ser jag något hitom fjöset,
öppen laggårdsdörr!

Tomten avvaktade ett slag för att se om någon skulle kliva ut från mörkret och över tröskeln från cementgolvet i ladugården. Att någon skulle glömma den gröna ladugårdsdörren på vid gavel hörde inte bara till ovanligheterna utan även till obefintligheterna. Ingen visste hur mycket det skulle reta upp storbonden om en ko for på vift men alla kände sig föga benägna att ta reda på det. Laggården var ett utrymme som för Tomten var okänt. Dels för att den hade tillkommit efter hans död och dels för att det inte ens för en tomte fanns en springa tillräckligt stor att krypa in i vilket retade hans nyfikenhet svårt. Tomten var avundsjuk på gårdens kor, vilket kanske inte sade så mycket då han var avundsjuk på nästan allt och alla. En ko hade aldrig satt en enda potatis eller slagit ett enda grässtrå. Likväl hade han sett vad för mat som burits in till dem, och den överträffade i mängd vida den lilla mat som han själv lyckades skrapa ihop från kvarnen med sina små fingrar. Efter en stunds tvekan och uppmärksamt lyssnande bedömde Tomten att den som tidigare hade varit inne i ladugården nu befann sig annorstädes. Det var viktigt att iaktta högsta försiktighet när han smög fram genom gräset då ingen fick se honom. Inne i ladugården sköljde en behaglig svalka över honom, jämte en stilla tystnad. Det enda ljudet som hördes var dånet av vattendroppar som föll från en slipsten och slog mot cementgolvet. Vid slipstenen låg även en våt brynsten och ett nyslipat lieblad. Den kortlivade nyfikenheten hade nu återgått till den sedvanliga bitterheten.
Tomten kunde inte slita sina ögon från liebladet och han blickar tillbaka på decennier av orättvisa och förnedring, samtidigt som vattendropparnas dån försatte honom i trans. Hypnosen bröts plötsligt av raska fjät i natten utanför. Nu var det brått.

. . .

Bort till röset
trallar jag min vals
Tjut och jämmer hörs från fjöset,
"kalv med skuren hals!"