Så underbart att den 25:e få åka till centrum med mamma. Jag har fått lön, du kan köpa vad du vill! säger hon, som vanligt.
Det behöver hon inte säga två gånger. Jag visste precis vad jag ville ha: den bruna sammetsvästen med orangea ränder. Jag såg den förra månaden och nu skulle den äntligen bli min.
Den är lite dyr, säger mamma, här finns några andra västar, du kan väl ta en titt om du kanske…Neeeej! Jag kunde redan se mig själv i den bruna sammetsvästen med mina orangea jeans och de nya stövlarna! Jag kände det redan, lukten, det lena tyget, jag visste redan vilken blus jag skulle ha på mig under (den brunrutiga). Jag såg mig själv gå på trottoaren i perfekt harmoni, lycklig, som om jag hade skapat ett konstverk. Orange och brunt – det hade aldrig fallit mig in förut men det måste passa bra ihop, som eld och brasved, varmt och gyllene. Det var den västen eller inget!
Och om jag gick ut med hunden varje dag nästa vecka? På morgonen också, innan jag gick till skolan? Och om jag inte köpte enda ny grej på två månader? Inte ens godis? Jag kan tvätta den själv, stryka den till och med…Snälla, säg inte nej, det är det enda jag ber dig om mamma, i hela världen! Okej okej okej, vi köper den…Envisa unge.

Tänk att få slippa vara den här envisa människan, jag drömmer om det, anstränger mig, försöker förändra, inte tänka, låta saker flyta förbi, acceptera…Inte vilja så mycket! Inte längta längta längta…Så tänker jag på min bruna sammetsväst och alla fina västar jag ägt. Och jag vill inte ändra ett endaste dugg.