Det är en meningslös tanke att ropa till sina känslor för att ändra världens gång och vanmäktigt resa sig för en bödel. Nu ser vi världens ansatser till konflikt med förståndet att vara nöjd om man själv har det bra. Ett bekymmer mindre är tanken. Klimatet är inte hotat men mänskligheten är det, som tur är. Det går att rädda världen om mänskligheten dör ut.
Vem får väl leva och se?!

Vårt drägliga liv sluter sig kvävande runt kroppen i vår trånga cell. Så känns friheten där hopplöshet råder. En god svensk låtsas glömma bort det med rejäla supar och en hel del visor. Men de inser att de bara inte vill vara vaken. Och alla vet vi att vi kommer att bli besvikna på oss själva. För vi vet ju att det är massmord som är det världsliga strävandets ledstjärna.
Som alltid!