Försök komma ifatt mig.
Om du kan.
Mina tankar rusar.
Utan att lämna spår.
Naket.
Så jävla naket.
Att inte ens jag själv minns.
När jag övergav mig själv.
Slaktade istappar.
Jag känner dess svarta tårar.
Men jag mår bättre.
Än på länge.
Faktiskt.
Om bara det kunde gå lite långsammare.
I huvudet.
Så jag hinner tänka.
Mina egna tankar.
Ändå jag kan känna min egna beröring.
Så som smält frånvaro.
Jag häller i silikonform.
När det svalnat och stelnat.
Jag äger närvaron.
Eller om närvaron äger mig.
Viskar i det tysta
fastän dikten nyvaket poserar.
Betraktar min inre korp.
Det hon försöker säga mig.
Hon som egentligen var jag.
Hela tiden.
När jag tvekat.
Men inte tvivlat.
I samma stund önskar jag.
Jag kunde se min egna
solnedgång.
Blandar mig i folkmassans hav.
Förvandlar mig till en av dem.
Men innerst inne vet jag.
Att jag är annorlunda.
Än den verklighet.
Vissa skulle kalla.
Livet.