I min ensamhet bortom min osäkerhet är det så jag talar till mig.
Alla människor som kommit in, kommit in och kommit in i mitt liv, alla människor som gått ur mitt liv lämnade mig full med tankar. Sömnlösa nätter, ångest, sorg, osäkerhet och en ensamhet utan förankring, utan trygghet! Ensam i fiendelägret. Så många liv i ett och samma. Var gång ett nytt börjar är jag ensam i fiendelägret. Är jag den som förväntas leverera mest och belönas minst. Var gång är jag den utan trovärdighet bärandes på osanningar enligt fienderna. Vid vart slutskede när jag fått vad jag eftersträvat ´erkännandet´ känner jag mig ännu mer exponerad, naken, sviken och den som förväntas förstå lögn, förlåta oförlåtliga svek och vara övermänsklig.
Att förlåta någon annan för sin egen skull är för mig oförståeligt. Att förlåta en orätt är en omöjlighet för mig. Oförmögen till det! Ändå är jag påtvingad leva och acceptera från dag till dag och vissa dagar glömmer jag, vissa dagar minns jag inte, vissa dagar älskar jag till och med min fiende och mina fiender! Vissa stunder är jag stolt över att vara behövd och det ger mig tillfredställelse till att finnas villkorslöst för just dem som inte förtjänar det.
Begrundat. Är det min ensamhet och behovet av att tillhöra någon grupp för medärvda kulturella sammanhang där jag aldrig känner just tillhörighet och eller sammanhang. Livet var tänkt på ett sätt och det visade sig vara allt annat än tänkt. Vart nytt kapitel är moment 22 och hoppandet från vart moment 22 försätter mig i ett nytt moment 22. Det ständigt fylls på med utmattande utmaningar så att vart uns av kärlek och glädje överskuggas och tillåter mig inte få stiga ur alla dessa liv till ett fridfullt, tryggt och frodigt nytt liv där jag kan få avväpna mig alla mina pansar och bara vara den jag är i min kärna som jag sällskapar, beundrar och älskar. Det ´jaget´ eller personen som har varit min tröst och följeslagare. Min styrka och livskraft. Min rätt och fel barometer, min moral. Min vila från allt och alla. Vad finns att öppna upp, Pandoras ask?! Var ska man släppa in någon ny person där det inte finns syre, där mörker råder, där det är spår efter återuppståndelse och skal kvar från varje förnyelseprocess. Så många skepnader och minnen av dem för jag är inte densamma ens från minut till minut desto mindre från kris till kris. Minns inte var men någonstans läste jag att det är bättre att ha haft sina kriser och mognadsprocesser innan 50 års åldern så att man kan slutligen leva någorlunda förutsägbart och tryggt. Och just där är jag i det någorlunda förutsägbara och trygga. Minus följeslagare och kärlek. Sökandes efter mer än en någorlunda förutsägbar och trygg tillvaro och framtid. Hur känns icke ensamhet och kärlek?!
Hotfullt. Osäkert. Oroligt. Öppen för avvisande. Redo för flykt. Rädslan är en ständig följeslagare som överskuggas av glädje och njutning för att sedan i min tryggaste ensamhet med den jag älskar ´mig´ åter närvara som en objuden gäst som ska respekteras och mottages gästvänligt ändå. För den är där för att skydda ständigt nyfödda, sårbara och ömtåliga ´jaget´ som är min överlevnad!