Vid skogsgläntan.
Mina andetag grönskar.
Intill vitsippornas sjö.
Mitt självförtroende byggs upp.
Ståendes vid bergets fötter.
Mitt andra jag väntar.
Skyndar mig inte längre.
Jakten avtagit i styrka.
Som av krossad sammet
smekningen än.
Vackrare än igår.
Vinden viskar vinterns spår.
Resterna av årstidernas skal.
sakta förmultnar.
I mina händer.
Där förväntan gror.
Jag vattnar med smältande snö.
Återvänder när det svarta arket
täckts med färgpennornas bläck.
Vilande akvarell.
Jag känner diktens kyss.
Någonstans drömmer sig hägern bort.
Innanför de bortträngda känslor.
En sanning om ensamhetens guld klor.
Flanerar bland ödsliga övergivna stränder.
Som människor utan namn.
Lutar mig emot gryningen.
Dess nakna skuggor virvlar.
Blottar själens aura.
Vingklippta hjärslag ett eko i rymden.
När det sköra bränner hål i tystnaden.
Jag bygger mitt egna paradis.
Av förblindade tårar.
Och kärleken så nära.
Jag kan röra vid den.
Jag kan känna på den.
Jag kan smaka på den.
Och hela tiden.
Var det du.