Jag skriver en mestadels rytmisk lyrik
och följer en gammaldags meter.
Det händer dock att mina tårar och skrik
förstör alla formaliteter.
Jag undviker därför att tynga min dikt
med känslornas alltför betungande vikt,
som stör allt vad måttlighet heter.

Ibland är jag ledsen, förtvivlad och skral,
förbannad och sur och besviken.
Då lindrar min verslära diktandets kval
likt normerna i poetiken.
För läran om rimmen och fötternas mått
beskyddar min vers ifrån spe och från spott
och eventuellt från kritiken.

Det gäller detsamma i levnadens lopp,
att hålla sin tand för sin tunga
och så integreras med tanke och kropp
i samhällsgemenskapens gunga.
Nog svävar man ut i sin diktning som ung
men lär sig med rimmens och rytmernas gung
att stadigt bli bättre att sjunga.