Det finns så mycket en människa behöver bli bättre på, behöver öva på. Med största sannolikhet följer just det med en hela livet. Då är det av stor vikt att tänka på det med måtta, för det riskerar att göra en så förskräckligt matt.

Ibland måste man vila i att saker fungerar, eller att man i alla fall gjorde ett försök. Gjorde något alls - det är en bragd i sig. Själva överlevandet är en bragd i sig.

Det gör ont i bröstet när inte saker och ting går som man önskat- viljan att vara kapabel och kunna ta emot andras ångest och oro, men egentligen finns inte ens förmågan att härberera sin egen. Det ligger mycket identitet i det där, det är svårt att inse och acceptera sina egna begränsningar och tillkortakommanden.

Att vilja, men inte kunna. Att brottas med jagets skuggiga baksida igen och igen. Självklart smärtar det. Andra känner också precis så. Vila lite i den vetskapen och sedan så överlever vi.