snön faller ymnigt över taknockarna på tågaborg. när jag står vid sovrumsfönstret uppe på loftet så kan jag se kronborg slott på andra sidan sundet. det danska renässansslottet där hamlet utspelades. det är en plats där jag kan vila mina trötta ögon för en stund och komma bort från det som tillhör min egen tid. kronborg är som en dröm, ett rop från tiden som flytt. kanske det enda landmärket i min omgivning som jag bryr mig om, det enda landmärket med vilket jag har ett så kallat band. och jag älskar när det snöar och när tystnaden lägrar sig över staden, denna andningspaus i det evinnerliga fortskridandet, detta vinterlandskapets hållplats i tystnad och stillhet.
bredvid mitt sovrumsfönster hänger ett tryck av en målning som strindberg gjort: "staden". strindberg som målade med palettkniv och blev färdig med sina verk på några timmar. målningen föreställer ett dundrande stormoväder som uppehåller sig ovanför ett svartblått hav. i periferin bortom havet synes gyllene strimmor av civilisation. målningen präglas av den explosiva dynamik mellan mörka och ljusa åskmoln som ligger i strid över havet. och precis som jag gör med kronborg slott så lutar jag mig ibland inåt mot målningen. tid och rum blir som upplösta, en vag abstraktion, fjättrar som lossnar runt mina anklar. och min diffusa sorg och likgiltighet assimileras, blandas varsamt med alla befriade andar som hovrar mjukt över sin kvarlåtenskap. snöfallet utanför det lilla fönstret är nu inte lika ymnigt, snöflingorna faller inte längre med samma beslutsamhet. istället virvlar de löst, mer osammanhållet som små ivriga, lekande väsen över taknockarna. och medan andra har sina gudar och heliga skrifter så har jag denna vita tystnad och stillhet. detta rum av andakt som inte kräver något av mig, som inte säljer något ljus eller någon gloria, denna eftermiddags vita tystnad och stillhet som bara är,