hennes steg sjönk lägre och lägre
i ängen av grått garn

tunna strålar av guld
värkte från tårna

blickarna följde henne
under lager av snö

ekande skratt
under isen

tillslut gav hon upp

lade sig ner
i det sköna omedvetna

och världen sänktes
sakta ner

i det varma mörkret

slumrande genom tiden

tills evig istid råder igen