När jag låg där på britsen
omgiven av personal med operationskläder
som skulle sätta in en picc line i min arm
så fnissade jag lite
för ordet liknade dic pic
som flåsande män skickat till mig
när jag var yngre och vackrare
och framför allt friskare.

Men den här picc linen
hade inget med sexualitet att göra
trots att det var mina kvinnliga organ
som blivit angripna
det var kvinnokliniken
som ville få blodprov inför varje behandling
genom picc linen, så smidigt!

Det kändes fint att tillhöra
just kvinnokliniken
jämfört med min syster som tillhör
övre magkliniken
men hennes svulst är inte farlig
till skillnad från min.

”Nu blir det lite kallt”, sa läkaren
som tvättade min arm
”du ska inte bli rädd
om armen blir blågrönsvart
som en ovädershimmel
det är alldeles normalt.”
Men det var ju hela situationen
som var högst onormal.

Ett karvande för att sätta dit dosan
ett letande med nålen
för att trä in sladden i rätt åder
ett drama som jag kunde följa
på bildskärmen.

Efter arton veckor skildes vi åt
picc linen och jag
sköterskan drog ur sladden
som ringlade sig som en binnikemask
nu var jag frisk
det gick inte att förstå.