isflaken rusar runt loggen,
skrapas rena i strömmen.
mörk och genomblöt,
lika tunn och tung
som någonsin förr
håller den sin inriktning.
låter våren ignorera
dess sjunkna grenar, nu rötter.
vittnet, kanske det enda,
till vinterns gnäll,
som hon trycks under
i den gamla häxans återkomst.
all välvilja, men ingen ärlighet,
allt gott hopp, men glömsk
över det som fortfarande
är kvar att sörja.