Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Juldikt


Julrusk

Vandrar runt i julstressen
Juleljusen vackra men det lugnar inte pressen
Granarna är ståtliga, en stabil säng för snöflingorna
Tomtarna opålitliga, plöjer bort täcket med en grävskopa

Vandrar runt i en stad som känns välbekant
Lärde mig hitta utan karta här, klarat mig fastän kompassen pekade mot en brant
Spår i snön framför mig, i den kalla vintertiden tycks allt leda mot stadens utkant

Vandrar runt och letar efter en plats att slå läger
Adventstämning nu, iakttar tärnor som uppträder
Snöfall över mig, universum landar likt en fjäder
Jag huttrar trots jackan, tur att själen inte kräver ytterkläder

Vandrar runt i cirklar, vart är det som jag letar?
Vårdar mitt mod för livet går inte ut på att inte våga leva
Jag vill vandra ut i rymden men gatorna kommer aldrig mig dit leda
Känner mig som en tunnfjädrad fågelunge
Irrar runt i en konstgjord struktur som aldrig kommer kännas hel
Alla kulturers normer tillsammans och allt jag gör blir fel
Skriver listor på saker jag inte behöver som om det vore människans regel
Önskar mig en rofylld själ, ja, sådana gåvor som inte kan postas med brev
Jag slukar tiden vid liv som grötflingor från en slev
Stjärnorna förutsägbara och klara, jag skådar hellre dem än en juvel
Jag följer livet som tripp, att leva är att vänta
Jag låter vintern snea, det som sker får ske, det är så ödet blir inpräntat

Luckor i adventskalendern passerar som iskristaller i ett timglas
Uppgivna tankar hungrar efter att se pepparkakshuset gå i kras
Samlas för att se julkalendern på tv
Betraktar samhället från ett tredje perspektiv där julen dukas fram genom en serie
Jul, resultat av en olycklig kultur i desperation att skapa något kul
Att leva är att treva, verkligheten är dimmig så allt uppfattas som strul
Varje själ i staden är storslagen men i skyltfönstret erfaras sanningen meningslös och ful
Jag borde spegla mig i himmelen, jag vill ju inte se mig i ett ekorrhjul
Ändå öppnar jag julklapparna mekaniskt som om vi arbetade som kugghjul

Bearbetar julminnen innan vinterns lugn faller itu
Jag skrider som lucia, men kräver inga ljus
Jag vandrar igenom en hård värld precis som du
Röda bandet håller sorgerna inombords, i en trasig värld där allt ses som tabu
Ensamma känslor i gatlyktornas sken, overklighetskänslor men jag andas ännu
Jag har alltid vandrat vid sidan av, det blev min identitet att frysa fast i kylan
Mina drömmar blåser bort, jag blir ett skal som husfasaderna
En lucia med nedbrunna ljus och en klänning som börjat flaga
Trasiga själar i staden bildar ett avvikande luciatåg
Vinterlugn är dagens mål, ack natten leder oss allt längre därifrån
Utspridda på asfalt, lön för mödan när
snön fallit så kampen lämnar spår
Decemberluften skär in i huden men det är inte där ärren uppstår
Skuggorna påminner om djupet, dit fysiska känslor inte når
Itusliten som julgranen, invid rotlöshet lämnas eviga sår
Där varje lucia sörjer livet, för döden känns genomlevd men alltjämt svår
Julen klär vi med färger, det blir vackra fotografier men på plats såg fotografen hela julkrubban som grå
Förtroende kvarstår enbart för sveken, förut sviken av den enda kärlek som fanns att tillgå
Övergiven klagosång, julfirare försöker hitta glädje i allt världen rentvår
Julen dras hit till varje pris, att solen gått i ide ska månen förbigå
Låtsas leva i en julsaga för att täcka vinterns sorger bakom en lysande ridå
Letar utväg från fångenskapet i verkligheten, kastar mig åt alla håll eftersökandes genombrott
Dömd till ett liv som liten här i stora staden som är tyst och rå
Vandrar nu genom vinterdimma, suddiga skyltfönster, vaken som i en mardröm där hjärtslagen lamslår

Vandrar runt med hunger
Julbordet mättar inte längre
Lutfisk och skinka, men ingen plats för glädje i ugnen
En svulten tomte anländer ända från nordpolen, grötrast först innan han orkar genom dörren
En lugn mormoder där inne dukar inför julbordet, berättar om sitt liv som om hennes tid redan vore avsluten
Dagen spelas upp som Kalle Anka-film där vardagen är avbruten
Framtvingad där gamla trauman knuffas undan bakom knuten
Julstjärnan högt över en framtidsdröm som blivit bortskjuten
Jag har tilldelats en rollfigur och därifrån blivit gjuten

Vandrar runt och börjar fira
Hedrar alla dagar staden fått lida
Utan de kalla vindarna hade ingen av oss blivit blid som Lucia
Motvindarna stillat oss, tystat oss, vi har börjat skrida
Mjuknar och sluta samman med snön, ärren rigida, tankarna bearbetade numera solida
Iskalla ögon vill blunda, jagad av sitt svunna, plågorna från stadens baksida
Ack ringa lindrar att hålla ögonen stängda, dunkla synvillor genom alla sinnen tär milsvida
Tittar in i marschallen, en kopp varm glögg får till och med lucias hopp att återupplivas
Juluppklädda staden, vi sprider där numera trygghet som tomten och härdade skiner vi alla som Lucia
Juletid är tid att låta mardrömmar vila
Tänder lyktor i hela tillvaron och stillar smärta genom att inreda världens skuggsida
Hela staden slås upp som julklappen, tålamodets gåva, lidande stunder suggestiva, tomma ord uttalas lärorika
överblickandes snöklädda tak stegrad gatorna och halkan tillika
Norrskenet ger mörkret respekt att besitta
Naiva glänser ljusstakarna utmed vilsna själar som lär sig charmen i att lida

Lärdomsrika dagar utspelas på insidan när melankolin silar
Prövas och lämnas med fällor att lösa, överflöd av tankekraft när stadens guld sinar

Julfirandets skratt närmast opålitliga, begär som tilltar och jagar tills tankebanorna blir utslitna
Vinst eller risk, stress efter list
strävan efter första priset
Äran borde vara att dela lika så vi alla får segra
Det du vinner är blott en pokal som är tung att bära och ökar besattheten av att erövra och äga
Behoven av lycka, alltmer perfida
Rättvisan är den sanna vinsten, ut ur västerlandets dimma hittar känslor rätt och spelet trimmas
lagar som förvirrat, plötsligt tilliten att begripa
Onda spriraler här i staden, lidande pandemi här uttdragen, i varje hus finns smittan nerslagen
ondskefullt virus låter hatet frambringas
Förfaller in i dimma, asfalten är det enda i min stad som lever stilla
Dansar i ring kring torgets gran, våra tankar har avvisats, mönstrande robotar så ömkliga med våra svarta stövlar som vinglar




Fri vers (Prosapoesi) av Agnes Gustavsson
Läst 141 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2021-12-07 21:50



Bookmark and Share


    Anna Ahlborg
Härliga kontraster! Bra skrivet!
2021-12-11
  > Nästa text
< Föregående

Agnes Gustavsson
Agnes Gustavsson