Slående
Som barn var jag stursk
och sa ofta emot
mina ord slog tillbaka
när läraren drog mig i håret
och dunkade mitt huvud
mot väggen i skolsalen.
Mina föräldrar var kärleksfulla
men krävde lydnad
och när jag trotsade dem
fick jag själv gå ut
och bryta björkriset
stå vid diskbänken
med nerdragna byxor
och magen fylld
av vanmakt.
”Men inte slog vi dig”,
sa mina föräldrar förvånat
när jag påminde dem.
På socialtjänsten var det noga
att vi frågade barnen
hur de blivit slagna
om det var en förälder
eller båda.
Om det skett
med öppen hand
eller knytnäve
om de använt tillhygge
till exempel ett skärp.
Och var på kroppen
slagen hamnat
om det skett en gång
flera eller många gånger.
Om det fanns märken
så måste de fotas.
Vanmakten kunde inte fotas
även om den stod skriven
i deras ansikten.
Lagen säger
att man inte får slå barn
men det förekommer ändå
alltför ofta.