Jag kämpar
samma strider
som förut,
samlar låtar,
gamla paroller
utan mening,
utan djup
men jag slipar
inte längre
den vassa eggen,
för jag vet
att skärpan gör mig
sjuk,
att jag sjunker
som ett ankare
till bottnar
utan slut,
där jag inte ens
kan minnas
min egen framtid,
hur den såg ut
innan det
vi kallar nuet
blev historia,
passé,
imperfektum,
tonat ut.