våra fötter svepte
med midnattsvattnet
över åkergräs,
ståndare och pistiller.
prästerna
i detta teleskoptempel,
nattligt tacka de himlen.
de föddes inte
med våra blödiga kärl,
så fattiga och glömska.
vi som handlar för ingenting,
för förströelse, för sömn,
för ett dussin chocker
av regnande ljus.
vi och vårt fallande minne,
de sista mottagarna av ljusår.
profetior med ögon
för att passa linserna.
de behåller fältet.
med förundran helig
vördar de åminnelsen.
alltid reser de sig,
knäböjer, ber,
trycker på till ridån
av deras kroppars stjälk.
troligt och möjligt
håller de rökelsekaret
brinnande, svängande.
ifall vi nu kommer ihåg
att komma till templet.