"Vad kan jag ge dig för tröst?
Jag vet inte vart jag ska hugga nånstans, när demonerna bor i ditt bröst..."

Så jag hugger själv.
Planlöst.
Träffar hjärtat varje gång.
Pyspunkan har övergått till ett stort vinande hål o jag har redan använt allt av det där fixa själv-kitet.
Silvertejpen fladdrar lite demonstrativt i ena hörnet.
"If you can't fix it with duct tape..."
... use a silly boy? Står det aldrig.

Men där står du o tittar på, medans jag mimar att jag inte får luft.
O till slut ger du mun mot mun-metoden o hjärtmassage.
Fyller alla hål.
Limmar sprickorna med vackra ord.
För visst är jag just vacker, fantastisk o fri o du tycker om mig...
.. tills gryningen kommer o madonnan återgår till att vara horan.
Men visst är jag hel nu?
För vi kom ju fram till att du var magisk nån sen sommarnatt.
Så jag går.
Tills du springer ikapp mig o ropar mitt namn;
"Sofia, vänta! Du glömde..."
O i handen har du kniven som du kör tillbaka in i mitt hjärta.
O man inser att historien du berättat om en bortsprungen häst o en avbruten lans inte gör dig till nån räddande prins med otur, utan bara en simpel lögnare med ingen annan intention än att rädda dig själv.