Scrooge vände sig om, men bara för att bli besviken. Den som nu stod framför honom var någon han hade försökt att förtränga från sitt minne. Nu när han tänkte på det var det väldigt oturligt att detta 120 åriga gamla minne skulle väckas just nu, dagen innan självaste julafton. Ni förstår kära läsare att Scrooge var inte så bitter och argsint helt utan anledning. Hans uppväxt hade inte alltid varit så lätt. De var nämligen mycket fattiga, hans familj. Det var inget någon någonsin pratade om men så var det. Vissa vintrar hade de knappt för att få ihop till maten, än mindre några julklappar. En jul utan julklappar var en ovanlighet i Tomtebyn, där de bodde. Nu kan ju detta låta väldigt sorgligt men för Scrooge hade han allt han kunde önska sig. Hans mor var nämligen en utomordentlig historieberättare. Hon kunde berätta om allt, när och fjärran, nutid och framtid men framför allt om magi.

Det här var något Scrooge skulle förstå långt senare men det var i själva verket moderns berättelser om magi som en gång hade öppnat hans gråa hjärta för den lilla Musen Marely. Då hans far var en mycket skamstyrd man var det inte konstigt att hans hjärta hade blivit så grått. Fadern skämdes nämligen något väldigt över familjens situation. Särskilt eftersom hans större broder, självaste jultomten, var så perfekt. I avundsjukan och skammen hade lillebrodern inget till övers för sin familj och särskilt inte till sin enda son. När modern blev sjuk, ja kära läsare tyvärr smittades modern av ett aggressivt virus som spreds över landet just då, började förtvivlan spridas i Scrooges inre. Vad skulle hända nu? Vem skulle berätta historier och om inga historier berättades, vad skulle hända med hans tillvaro?

Alla Scrooges farhågor möttes när modern till sist gick bort 120 år tidigare och allt som var kvar var fadern. I all sin upprördhet ansåg fadern att felet var Scrooges, att Scrooges bar skulden för moderns död. Scrooges blev därför förvisad från sitt hem för att aldrig få återvända. Vid det tillfället svor Scrooge att aldrig bli som sin far samtidigt som bitterheten sköljde över honom. Bitter hade han nu gått omkring i 120 år och försökt sprida sin mors historietradition genom att förse barnen med böcker från när och fjärran. Han hade gjort så gott han hade kunnat, det hade förstås varit lättare när musen Marely fortfarande var vid hans sida då musen påminde honom mycket om hans moder. När han då stod där den där vinterkvällen och någon ropade på honom, tilltalade honom med hans förnamn, kunde han inte annat än vända sig om och bemötas av vad han hade befarat. Där stod fadern, stelfrusen men aningens, ja vad skulle man kunna kalla det, hoppfull kanske. Tomten Scrooge tappade sina beställda böcker på marken, vad skulle han ta sig till nu?