Har jag trampat på
Verklighetens ömma tår
Tillräckligt länge

Så alla lekfulla måsar
Flytt sin kos

Har jag tappat ljuset
Det som hållt mig uppe
på människans estrad

Så ingen ser mej igen
Som den jag då var

Har jag skuttat iväg
På hariga snötyngda
Skogsstigar och slutat

Springa vida raksträckor
inuti det helt urbana
uppslukande ekorrhjulet

Har jag slutligen tappat
Bort viljan att se Guds
Ansikte och en anledning

Att streta vidare utan att
Behöva ha ett hägrande
mål att ideligen sträva emot

När jag äntligen kunnat
Öppna upp mig till den
Yttersta skapelsekraften

Och ta emot dess livgivande
Energi

Till skillnad mot den mänsk
-liga Marknadens giftiga
Cesiumknark.

Som ska frälsa Jorden med
ett obegränsat(är det tänkt)
Beroende till självaste Solen


Då jag äntligen fått lära
känna nåden av harmoni.

Från toner av kommande
Eoners strålande stjärnmusik



Utan att behöva känna mig
annat än fri i varje nervsignal
Inuti den egna kroppen

Och sväva ut som en Albatross
med den bärande livsanden

In i evighet utan rädsla