det fattas bitar av mig

bitar av mitt hjärta, det får mig ur balans och jag kan inte tänka. Det hackar.
Skaver.

Allt som verkade stabilt är ett gungfly; försöker skapa balans, men vågskålarna vippar hit och dit och på nåt sätt verkar allt bara bli värre varje gång vågskålen vippar över åt ena eller andra hållet.

Vi är mycket närmare ett totalt kärnvapenkrig än vi någonsin varit rapporterar dom om på radion, mänskligheten gör sannerligen stora framsteg, tänker jag när jag går försiktigt över gårdsplanen, spanar oroligt mot skogen, man vet aldrig vad eller vem som dyker upp.

Ute är det ett sagolandskap, jag tar mig fram på en slingrig grusväg som är vit av snö och is, ekarna är pudrade med den vitaste snö och ett klippblock ligger som en gåta mellan träden i en skarp krök och vid ett gult hus med ett vackert torn, några slingrande kurvor längre fram, har barnen byggt en snötomte och en söt liten hund och det får mig att le när jag susar fram i min stridsvagn 122 som jag lånat av försvaret för nu jävlar måste jag försvara mig mot all dumhet som kommer i min väg, och jag dundrar ner mot sjön, undviker med nöd och näppe att köra över den söta snöhunden och brakar sedan rakt genom den där tunna skiljelinjen mellan dröm och verklighet som tycks finnas där i skogskanten ner mot sjön, en tunn jävla skiljelinje som hindrar oss från att uppslukas av naturen, att transformeras till mjuka flingor eller en klok trädrot eller gröna knoppar där på träden under den livgivande drömmande snön.

och sedan ser jag inget mer för den där förbannade snöblindheten sätter in, men jag hittar ett autoläge och bara gasar på ner mot sjön, in i naturen, ut genom verkligheten och jag skjuter salva efter salva med stora kanonen för att med våld öppna upp en portal till en annan dimension.

Vi måste offra oss, offra allt, för att kunna behålla det som vi byggt upp; Civilisationen, värdigheten, systemen, det skenbara herraväldet över naturen. Vi vill inte mista något, så vi offrar allt som finns kvar, på girighetens altare.
Allt är ett oerhört stort begrepp, jag inser det. Men jag inser också att vi måste inse det men att det inte är möjligt att ta in.

Ansvar. Det är motkraften till att offra allt.

Varför är en lämplig fråga nu. En fråga vi måste ställa vid varje tillfälle.

Frågan är om isen håller, det är skönt att vara snöblind just nu, att slippa se, men jag anar vad som håller på att hända för jag hör hur det knakar under den stora tunga maskinen, banden fördelar vikten bra fast jag inser ändå att jag är ute på hal is.

Kanske hjälper det att dricka tänker jag och halar upp en 75:a ur handskfacket, ja jag vet dom finns inte mer men jag har sparat några bara för att få göra en nostalgitripp när jag ska dricka. Jag tar några stora klunkar Vodka, det känns sådär att festa på egen hand i en stridsvagn, men tiderna är sådana att man inte kan göra saker tillsammans.

Pesten härjar, människor dör, jag har sett groteska uppsvullna lik där ute i den där otroliga sagolika snön som bäddat in allt i ett julkortsskimmer, de döda ser mer ut som en översnöad stock eller som en stor nedfallen trädgren där i diket, snön bäddar in och gömmer, om det inte vore för de avbitna fingrarna eller svarta tårna som sticker fram, ibland ser jag ett ansikte med sönderspruckna bölder, liken förstör det där julkortsvackra som jag så gärna vill bli hög på.

Hög kontrastnivå nu och det sprakar i radion ibland och man rapporterar från misslyckade medlingsförsök på internationell nivå. Politikerna spricker upp i direktsändning, exploderar in i tv- kamerorna och skrämmer slag på människorna, deras uppblåsthet har inga gränser.

Döden kommer smygande som en stor osynlig hand över den vita oskuldsfulla snön och först märker vi ingenting när vi sakta förblöder och blir till svarta skuggor som ska smälta bort under en brinnande himmel i evig längtan efter en varm trygg famn och den kärlek som skulle befria oss.


och jorden ska ligga svart i årtusenden och kosmos ska blinka och långsamt förlåta.



P.G 20220103