Drog av mig masken just innan 

Tog någon slags ställning inför en 

vän. Solen ströp de sista dropparna 

ur mitt enfaldiga hopp. Gick ner bakom 

det berg jag ser varje morgon från mitt 

lilla sovrum. 

ibland ekar livet när en kär vän inte 

går att kännas igen. Det är då du alltid 

finns där, du människa jag älskat i en 

evighet. De tokiga sidorna spelar vi upp

åter, de bakomliggande förklaringarna. 

det är då jag upptäcker den jag blivit. 

en människa med starkare hud framträder. 
En som glömmer förtreten efter en timme, 

en ångest som inte biter tag. 

Solens fläckar berör mig inte. Frågorna ändrar 

karaktär och jag blir missförstådd. 

jag måste väl för faan veta om jag är lycklig 

och medberoende. Jag måste väl för faan veta 

vart den gränsen dras. Jag vet väl för faan att 

ingen jävel kan leva utan någon form av medberoende 

den jäveln som förmår är psykopat. 

det är den sårade mannen framför mig åter. Någon som 

ville ha min kärlek men inte fick den. 

Ställ dig i kö för faan men se upp med att försöka såra i 

onödan. Egon i mängder i gropar slingrande längs benen 

ormar kräk och jag vill verkligen på allvar få sitta under 

korkek. Hör hans sista ord. Den tröstande. Du får bry dig 

och du får värna om det egna.