så hårt jag kan för inte tycka synd om
vet inte om det är någon tröst
men vet hur det känns då vingar bränns
och allt bara krans och kista

Aldrig kunde jag anat
den som aldrig velat endaste illa
ska behöva trampa i en sörja
varför kan inte människor
bara vara vänner, utan minsta räkning
visst är människor olika
men ändå varandra berika
på ont och gott

säg du som är klok som en bok
varför den som en gång tryckte en väns hand
evig ovänskap råder

tredje gången gillt hamnat mellan stolarna
nä fler ändå, en förbannelse måhända