"Snabt under bordet!",beordrade mamma.

"Kryppa under bordet är inte
min plats!",svarade Jag indignerat.

"Åhooo,jag känner ryggradsadente!"
"Jjja...Jag är inte bara en hundsvans!"

"Berömvärt,men låt oss nu ta tillfället
i akt!",yttrade hon sig hastigt och
knuffade mig framåt.

Under bordet,förutom husses ben,
såg Jag inte något.

Mannens basröst växte sig starkare.
"Hur vågar du anklaga mig!?"

Och kvinnans röst parerade i falsett.
"När du snurrar som ett lamm på ett
grillspett!"

Mamma flinade med himlande ögon.
"Liar slår ut gnistor!"

Mina mandelformade ögonbryns-
-fläckar flög upp.

Men hon,utan att titta på mig,
fortsatte att dra slutsatser.
"Helt visst ska motsättningar
avslöja någons bräcklighet."

Under tiden,växte mannens misstankar,
lika snabbt som mina fina klor.

"En emanciperad räka!En lättsinnig,
flirtig sak!",skrek han.

"Hör av sådant småsint krabba.",
fnissade kvinnan och hennes fötter
studsade åt sidan från mannens
stora tassar.

Hälar skymtade,som kaninsvansar,
framför oss.Över ekbordet hängde
besvarlig andning.

Då hördes husbondens darrande röst.
"Jag tänke mycket....på ...dig..."

Efter en kort eftertanke svarade hon,
"Nu ska du inte genomborra mig med det
här."

"För ett år sedan var du begripligtvacker
och jag frossade mig med empatiska impulser.
Vad som idag blev kvar i dig ,vet jag ej.",
sa han ledsamt.

"Då...var jag... din elev.",gnällde
kvinnan till likt en furie med ett
sådant hån att efter det följde ett
nävslag i bordet.

Hennes förvandling ekade i mig
med en önskan att bita henne i
näsan och oväntat för mig själv
klev jag fram från bordet och
rusade huvudstupa till mitt tysta hörn.

Mitt inre mullrade och gurglade
som kokande vatten och för att
lugna mig själv på något sätt
grävde jag mig ner i fårskinnet
efter vårt får Kisi.

I mitt huvud fladdrade mammas
dissiga fras.

"Bli bekant med livet...min son..."


f.f...ps...tbc...