... som man tänkt sig
och det mesta 
ej utvecklar sig till
det man önskat
att det skulle bli ...

Det är som om
ett mörker sänkt sig
över tillvaron
och
lagt hela sin tyngd
över hela ens liv ...

Då kan det bli
lite svårt att se
och än mindre
lätt att kunna förstå
hur någon överhuvudtaget
skulle kunna förutse
att det som hänt
ens kunnat tillåtas hända få ...

Det finns alltid någon
som påminner om
att bakom molnen
de tunga dystra grå
skiner solen likväl ändå
på en himmel 
som nästan alltid är blå

Men vad stöd
är det för den 
som befinner sig
mitt i det liv
som tyngs ner
av det mörker
vilket det ej
synes finnas någon
som helst utväg ifrån?

När jag själv
är i en sådan situation
brukar jag ge mig ut
på spaning 
efter en ljuslimt
eller kanske två 
och till och med fler ...

... om jag några till
på vägen råkar få se ...

Varje ljusglimt
jag upptäcker på vägen
är som ett litet strå
av hopp

... Ett hopp om någonting
bättre än det ingenting
jag upplever är resultatet
av allt det som tynger ner mig
runt omkring ...

... Och även om 
det känns som om det vore
nästan ingenting alls
så ger det mig inspiration
till att leta efter fler ljusglimtar ...

För jag vet att det finns fler ...

Väsentligt fler 
än blott den enda lilla ljusglimt jag redan funnit
och utifrån vilken alla mina sinnen
söker utvinna hopp 
nog att stärka och lysa upp
hela min själ och kropp
utifrån det lilla ljus jag lyckats förnimma

... om än det kanske är
en synnerligen liten ynka strimma i mörkrets 
allra senaste och mörkaste timma ...

Och för varje lite ljusglimt
jag lyckas upptäcka och fånga in
blir det ett ytterligare
litet nästan ingenting alls
att lägga till det nästan ingenting
jag redan tidigare funnit 

När jag samlat tillräckligt
med ljusglimtar för stunden
upptäcker jag allt som oftast
att jag ej längre till det mörka
är alldeles lika bunden
som jag varit förut ...

Nej, mörkret är inte mindre
mörkt och tyngande 
än det var i början av dagen
Känslan det fick mig att känna
känns ännu att den finns kvar i magen

Men de ljusglimtar
jag under dagen samlat
har jag på något förunderligt vis
lyckats sammanspunnit
till någonting som känns
inom hela mig
som om jag likväl 
något alldeles speciellt
har funnit

Något som skänker mig
en liten känsla av hopp

Ett hopp om att
en första delseger
över mörkret ha vunnit ...

Ty även om mörkret är kvar
precis lika stort, mörkt och tyngande
som det från allra första början
kändes som om det var ...

... så är det ljus jag samlat
någonting som får mig att inse
att om jag fortsätter mitt letande
efter nya ljusglimtar
och samtidigt tar vara på
är rädd om och utvecklar
de som jag redan har  ...

... blir det samlade ljus
jag så småningom samlat ihop
relativt större än det mörker
som finns kvar ...

Och även om mörkret inte försvinner
alldeles fullständigt helt
blir det väsentligen mindre
svårt att hantera känslomässigt
än det var förut

Ty det ljus jag samlat,
vårdat och utvecklat
över tiden ...

... bär med sig 
de egenskaper som ljus
obevekligen alltid har ...

- Det finns nämligen 
intet mörker som kan
stänga in och hålla kvar
någon form av ljus
under mer än en begränsad tid ...

... då ljuset till sin natur
alltid strävar efter att ta sig ut
för att kunna sprida sig ...

... och därför också obevekligen
finner sin väg ut ...

vilket tänder hoppet om att så även
jag kommer att finna min väg ut

- Om inte precis när och hur
jag kanske så önskar mig att det ska ske
så i vart fall ger det mig känslan till slut

Känslan av att allt med tiden förändras
och insikten om att förändring i sig
innebär att ingenting förblir
precis detsamma 
som vad det en gång varit förut ...

Insikten jag bär med mig
genom det fortsatta livet
jag lever, upplever
och genom vilket jag ständigt
mig nya erfarenheter lär

är därför att ljusglimtar
hur små och oansenliga
de än kan synas vara
är själva grunden
för att vi vår kamp mot mörkret
någonsin ska kunna klara

Och det allra mest uppenbara
blir med tiden insikten om 
att det inte handlar om att 
själva mörkret i sig övervinna

Ty mörkret kommer inte någonsin
att helt och fullt försvinna ...

Det som det handlar om är
hur vi förhåller oss till ljusglimtarna i våra liv
och hur vi samlar dem 
en efter en
vårdar och utvecklar dem
såväl
var och en för sig
som tillsammans ...

... Men framför allt handlar det om
hur vi låter ljuset sprida sig
lysa upp och utjämna det mörker
som vi ständigt är omslutna av
ända från vaggan till vår grav ...