I ett mörker lyser du klarast

Mina nätter är kalla

Men ändå mina att bära

Drömmar är allt som återstår

När stridens moln lagt sig

Bortom skuggorna finns längtan

Inte min längtan den krälar

vagt vid mina fötter

Mina ord blir till stoft

Som förtär allt förnuft

Alla fel syns som sprickor

I bubblan av glas

Sotet täcker allt mer

Stjärnornas blickar

Landar bortom en flod av skam

Under solen och månens gång

Har jag besökt gravmörk natt

Tvenne gånger

Däremellan lekte jag Ikaros

Sådan total förödelse

Önskar jag ingen levande

Ikaros ögon vågar jag aldrig mer

Finna mina förlorade rus av änglar

Förtrollad ännu

men i tusen sylvassa skärvor

I en älskad kvinnas närhet