Vid dig eller strax intill.
Vilar jag iklädd endast lycka.
Där lotusblomman trotsar regnet.
Så också stormen som aldrig bröt ut.
Drömmar flanerar i stjärnhimlen.
Vi matar varandra med saftiga jordgubbar.
Tiden endast något någon hittat på.
För allt som är i just detta nu.
Livet med ögonbindel låter sig förföras.
Som jag.
Som du.
Känsla av att bara ge sig hän överträffar allt.
Blundar och låter det få vara så.
En stund.
En evighet.
Utan att för den skull sluta tro på mig själv.
Snarare jag tycker mer om den jag blir.
Med dig.
Du lockar fram mina innersta skatter.
De jag gömt undan i ett slags vintereko.
I gårdagens sken.
Suckulenter förlåter mina misstag.
Men sakta jag pulveriseras till vit porslin.
Kanske formas jag till saknad.
Kanske formas jag till vemod.
I din skugga jag sakta vandrar.
Betydligt mer lugn nu.
Än de nätter mardrömmarna gjort entré.
De är borta sedan en tid.
Så även kvällsbrisens akvamarin.
Jag kysser bort ditt tvivel.
Om du någonsin tvivlat.
Mer än säker är jag.
På att mina känslor aldrig svalnar.
I mina dikter.
Av utspridda prästkragar.
Blad för blad.
Älskar.
Älskar inte.
Älskar.