Nånstans i det olidliga i att inte veta
svävade hon viktlöst som avdomnad
nånstans mitt en dröm djup som ett
eko tonande ut mot botten av ett hål

tystnaden svarade med tomhet, inte
minsta resonans ens i form av dröm

Så hon lät tårarna torka av sig själv


vaknade omskakad men viss om att
botten av förtvivlan inte hade någon
så att fortsätta falla hjälpte ingen så
hon klev ur sängen med solen i ögat

naken, ut på gården, red iväg på en
tjur bara hon kommit överens med