det var det svala rummet
iklädd mörker
även fast allt var vitt

det var melodin som spelades
i korridorerna
tonerna i liv

det var de trötta ögonen
och leenden
som bara ville hem

som fick mig att undra
om det kanske var dags för mig
att äntligen få komma hem

men det var tydligen inte min tur
för dödens svala mörker svepte in

sängen bredvid mig
var inte längre varm

de påklistrade leenden
och trötta ögonen
jobbuniformen försvann

och den levande melodin jag en gång hörde
var nu bara en längre ton av misär

så jag blundade och undrade
hur länge till jag måste känna så här