Det växer så ojämnt i min trädgård, trots att jordmånen är den samma över tid. Jag saktar mig och stryker handflatan över blomställningarna. Försiktigt, nästan så att det inte känns. Jag ger det tid jag inte har, tid som inte är min att ge.

Jag saktar mig intill det nakna mellanrum där sekundvisaren övergår innan nästa streck. Där det inget finns, och ändå allt. Varje möjligt annorlunda andetag kan födas där. Om och om igen, till dess lungorna sprängs, eller kollapsar.

Omärkbart ömsar jag skinn med ojämna mellanrum. Jag tror att det var i ett sådant ögonblick du fångade mig.