Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En kärleksnovell om två ungdomar som bor långt ifrån varandra


645 km ner i helvetet

645 Km Ner I Helvetet
Det var fredagen den 12 Juni och jag hade slutat ettan på gymnasiet, det var den dagen alla väntat på hela året. Fast jag och Sigge, min pojkvän 64,5 mil bort längtade nog lite extra.

Det var på sommarlovet mellan åttan och nian vi träffades för första gången. Båda två var på enduro SM i Järvsö, Sigges hemstad. På träningsdagen ramlade jag i stenkistan på SS4, jag skadade mig rätt rejält och tog mig inte upp på egen hand. Cykeln låg kvar bland stenarna och mina fötter satt fortfarande fast i pedalerna. Mina goggles var fulla i grus så jag såg ingenting men när Sigge kom fram till mig efter ett par minuter tog han bort mina goggles och jag kunde äntligen se honom, han satt där bredvid mig och kollade på mig med hans fina pärongröna ögon, hans nougatbruna lockiga hår som vilade lätt på hans rygg var det finaste jag sett. Sigge sparkade lös mina fötter från pedalerna och hjälpte mig upp ur stenkistan, sen tog han upp min cykel från marken, styret var snett och bromshandtaget var trasigt men den kunde fortfarande rulla iallafall. Sigge hjälpte mig upp på cykeln och sen började vi sakta rulla ner mot sjukhustältet han satt där med mig ett par timmar och vi pratade om allt möjligt. Mitt huvud dunkade hårt från kraschen och när jag kollade på Sigge dunkade mitt hjärta minst lika hårt. Resten av helgen hängde vi tillsammans och Sigge lyckades kamma hem en första plats på racet på söndagen.

När det var dags för mig att åka hem på söndagskvällen gav jag honom en lång kran och han viskade i mitt öra att vi snart skulle ses igen, sen skildes vi åt, åkte hem. 645 km, sju timmar och trettiofyra minuter ifrån varandra. Från den dagen har jag och Sigge pratat i telefon flera timmar om dagen varje dag. Men nu äntligen ska jag få åka hem till Sigge i lilla Järvsö igen.

Jag packade ner det sista jag skulle ha med mig, kramade mamma och pappa hejdå och sedan började jag rulla ner mot tågstationen, jag skulle nämligen åka tåg helt själv till Järvsö. Det enda jag hade med mig var min stridssäck 2000 och min Scott Voltage från 2010, jag hade på mig mina uppvikta gråa mjukisbyxor och ett rosa linne, på huvudet hade jag min svarta Troy Lee hjälm från 2014. När jag kom fram till stationen stod tågen där, jag klev in, letade fram min plats, satt mig ner. Bredvid mig satt en tant i 70 årsåldern, precis när jag skulle lägga ner min mobil i ryggsäcken fick jag ett sms från Sigge. “Jag är påväg ner till stan för att vänta på dig, jag älskar dig min sötsötaste Lina <3” Jag kände hur mitt ansikte sprack upp i världens största leende och mitt hjärta började dunka hårdare. “Sötaste Sigge, jag älskar dig mer<3” Skickade jag tillbaka och stängde av mobilen.
påväg till kärleken förstår jag. Sade tanten bredvid mig och skrattade.
Det kan du vara säker på, du också? Svarade jag.
Nejdå, min gubbe fick stanna hemma den här gången men du ska veta att vi träffades i din ålder och jag älskar honom lika mycket då som nu.
Jag blev varm i kroppen och önskade att jag och Sigge skulle bli lika gamla tillsamman, efter det tog jag upp min mobil igen och började spela min och Sigges spotify-lista, under resten av resan satt jag bara där och lyssnade på musik och kollade ut genom fönstret medan jag fantiserade om hur dom tre kommande veckorna skulle bli. Jag hade mitt långa blonda hår utsläppt och min gardinlugg hängde längs kanterna på mina svarta pit vipers.

Även om resan tog “bara” sju timmar kändes det som minst sju år och jag tänkte på stackars Sigge som suttit där på stationen och väntat på mig nästan hela dagen. När tåget väl rullade in på perrongen tänkte jag på att jag om bara några minuter skulle få träffa Sigge igen, på riktigt alltså, den här gången skulle jag inte bara få höra hans röst. Jag skulle faktiskt få träffa hela honom. När tåget rullade in på perrongen och till slut saktade in kunde jag se Sigge genom fönstret, han var så fin. När tåget stannade kunde jag knappt ställa mig upp och jag tvivla på att jag ens skulle kunna gå fram till Sigge, herregud, så här hade jag aldrig känt förut. Tanten som hållit mig sällskap hela resan klappade mig på axeln.
Kom igen nu lilla du, han väntar ju på dig! Här kan du inte sitta, du är väl för guds skull inte ett litet barn som inte vågar gå fram till jultomten heller?
Jag ställde mig upp och tanten önskade mig lycka till, sedan gick jag stapplandes fram till min cykel. Efter att jag tagit fram min cykel och min ryggsäck gick jag ur tåget, då såg jag honom genom ett stort fönster på tågstationen. Jag började springa mot honom och utan att jag märkte någon började tårarna rinna nerför mina kinder. Sigge sträckte ut sina armar och jag slängde mig mot honom, sedan stod vi där länge och bara kramades, kände varandras dofter och andades varandras luft. Jag undrar hur länge vi stod där men efter en viss tid började vi gå därifrån, jag kollade på honom och beundrade han fina lockar och hans magiska ögon, tänk att just han är min.

Mina tre veckor uppe i Järvsö gick fort. Vi bodde i Sigges stuga vid vattnet helt själva och vi spenderade varje minut med varandra. Vi grillade korv, cyklade, vandrade i skogen och nattbadade. Ibland rullade vi in till stan och tog en glass medan vi matade fåglarna. Vi nattbadade och sov under stjänorna, vi hade det så mysigt.

När tiden var slut gled vi tillsammans ner till stationen på våra cyklar, medan vi väntade på tåget tillsammans gav Sigge mig en lång kram.

Jag kommer sakna dig min sötsötaste Lina.
och jag kommer sakna dig min sötsötaste Sigge men vi ses ju om en vecka när du åker ner till mig.
Det är en vecka för länge utan dig.

Han pussade mig i håret och släppte mig när tågets dörrar öppnades, jag gick in i vagn nummer fyra och letade snabbt fram min plats. När jag slog mig ned kollade jag ut genom fönstret och då såg jag Sigge stå där på exakt samma plats som för tre veckor sedan. Tåget rullade iväg och jag vinkade hejdå till Sigge samtidigt som jag började drömma mig tillbaka till våra tre veckor tillsammans.

Resan hem gick mycket snabbare än resan dit och när jag väl kom hem var huset tomt eftersom att resten av familjen var på camping några mil bort. Senare på kvällen ringde jag över några vänner på snacks, dricka
och prat. Först berättade de om allt jag missat när jag var i Järvsö och sedan tvingades jag berätta allt jag och Sigge gjort de senaste veckorna. Efter att mina vänner åkt hem kröp jag ner i min säng och somnade nästan direkt.

Nu, fyra dagar senare ligger jag i min säng och försöker sova, klockan är 01:33 och även om jag är tröttare än någonsin är det någonting som håller mig vaken. Hur jag än försöker går det inte att sova. Jag tänker på Sigge och tar upp min mobil för att ringa honom. Förhoppningsvis har han inte somnat än, jag måste få höra hans fina röst.

Hej det är Annika, Sigges mamma.
Hej Annika, förlåt för att jag ringer så sent, är Sigge i närheten?
Lina är det du?
Ja det är jag, är allt okej?
Nej Lina, allt är inte okej, Sigge har drunknat, han är död.

Jag nyper mig i armen för att kolla om jag verkligen är vaken.

Det är en vecka för länge utan dig.

Nej Sigge, det är ett helt liv för länge utan dig.





Alice Johanson, 17 jan. 2022




Skapa | Skriva av Alice Johanson
Läst 96 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2022-01-17 18:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Alice Johanson

Senast publicerade
645 km ner i helvetet
* Se alla