((Förlåt att den inte har stycke indelningar, mycket jobbigt att läsa men jag ville att det skulle representera hur dessa tankar inte tar en paus, utan bara kommer och kommer utan att man kan direkt kontrollera dem. Och ännu en gång, förlåt om det är några grammatiska fel. Vet liksom inte ens vad denna typ av text kallas, jag bara skrev från hjärtat. Jag är gymnasieelev och är ännu inte fullutbildad men skriv gärna vart jag gjort fel så kan jag lära mig härifrån också!! ))


Jag kollar mig själv i spegeln och det enda jag ser är lidande. Mitt lidande. Är det för själviskt att tycka synd om sig själv? Jag ser en flicka. Pappas flicka. Är det samma flicka som kommer hem sent på natten och dagdrömmer om killar? Flickan är trött och utsliten. Stress och normer, det är väl det alla är stressade av? Inget märkvärdigt. Ska man då verkligen fråga om hjälp, när man inte är den enda som söker den hjälpen? Behöver inte andra den hjälpen mycket mer än flickan? Troligtvis, och därför vägrar hon be om hjälpen. Rädslan av att vara självisk är starkare än hennes behov av hjälp. Flickan är i en djup tanke. En tanke om sig själv. Hon är bara tonåring, du får inte döma henne för hennes tankar. Tonåringar tänker bara på sig själva. Fastän flickan tänker sig smartare än alla de andra, sitter hon fortfarande här i sin djupa tanke precis som alla andra tonåringar. Men hon skulle hellre slippa. Det är för jobbigt att kolla sig i spegeln, men det kan man undvika. Tankarna är svårare att undvika. Det enda som cirkulerar i hennes huvud är hon själv. Varför ska hon vara så tjock? Så otränad? Så jobbig? Ingen annan säger så om henne, bara hon själv. Men hon har inte tid för dessa tankar. Måste plugga. Läxan väntar. När skolarbete dyker upp i hennes tankar, slår hjärtat snabbare och hon vill glömma allt och springa iväg. Fight-or-flight-känslan. Tyvärr är hon svag så hon väljer flight. Men hon kan inte. Hon kollar ut från fönstret istället. I den mörka natthimmeln ser hon lampor långt upp i skyn. Ett flygplan. En väg ut. En flyktplan. Men det är omöjligt. Orimligt. Hon kommer inte att få den chansen. Det vet hon. Men det är den chansen som håller henne vid liv. Tanken av att komma bort från alla vardagliga människor, som är så själviska. Precis som hon själv är. Bort från stressen och det bultande hjärtat. Bort från pressen att vara snygg. Bort från kroppsidealen. Bort från alla hennes misstag. Bort från den skam hon känner när hon kollar sig själv i spegeln. Bort från allt – och skapa nytt. Men fungerar det så? Släpper hjärnan bara på allt? Denna fråga har flickan ställt sig själv, och kommit fram till at den inte gör det. Det finns ingen utväg. Och det är den här tanken som tar hennes liv varje dag. Ingen utväg. Musiken kommer inte hjälpa länge till. Hur långt tills de fysiska symptomen blir för besvärliga? Hur länge tills att flickans hjärta inte längre orkar? Det är en fråga hon inte ens vill ställa till sig själv. Hon undrar ofta; vill jag dö? Hon vet att hon inte borde, men hon kan inte sluta tänka på att kanske det hade varit för det bästa. Hon orkar inte längre. Hon är svag. Hon är ful. Hon är inte den person hon vill vara. Hon är inte som andra. Men måste hon? Hon verkar tro det. Hennes hjärta bultar till. Hon tänker; inte länge till, inte länge till. Men hon kan inte, hon får inte. Hon kan inte vara så självisk. Hon får stå ut. Det kanske blir bättre. Hon hoppas. Finns inte så mycket att göra nu. Bara vänta medan hon pluggar och lider. Varför så mycket lidande. Om hon ska fortsätta får det bara vara en regel: inte kolla sig själv i spegeln. Det är då det blir som jobbigast. Flicka, det här är din gymnasietid, njut! Men hon kan inte. Flickan kan inte. Hon orkar inte. Hon vill bara fly. Men plugget håller henne kvar. Hon vill dö. Det skulle vara mycket enklare. Nu upprepar hon sig. Det är inte bara du som läsare som är förvirrad av texten, även hon själv. Dessvärre en konstig känsla för flickan. Men nu måste hon gå. Hon är tacksam över att du läst. Tack.