Det var kärleken vi ägt.
I det ena steget virades livet i cirklar runt den berusade, i det andra hånlog månen och silades genom tallens barr. I det tredje kom det som kallades gång och nu sågs hon gå över relingen, U2 , s texter fick inte ögat att tåras en livets behållare På håll skymtades den platoniska kärleken men valde alltid den mänskliga. Hon tassade ut från sovrummet. Grät inte längre över han den andre. Hennes far sade att hon gör kloka val och de levde på i sina liv som om ingen panikattack existerade. Gifte sig med mannen i hennes liv. Födde två barn.
Den vackra Allen symboliserade enbart livets under och de öländska öarnas vatten låg alltid dold i något slags märkbart skimmer. Det var dit de reste med barnen, fiskade i fast torsken och strömmingen närapå var helt utdöda. Inom henne lät livet som de vitaste handdukarna upphängda i vinden. I en dörrs springa silas ljuset och det är nästan som om hon kunde se det på riktigt. Hon böjer sig fram och nuddar med kinden de röda klippornas värme. Hon ser något på håll men någonstans kommer hon att skaka av sig det likt en dröm. Hon anar att det rör mognad. Det är något i hans sätt att inte ta kontroll. Det finns något ursäktande i tonen som sveper fram över de bistra landskapen. Det är något otillräckligt i hur han hanterar livets mörker. Fingrarna för veka och det är något med de där allvarsamma männen i stamtavlan. De som framträder i den där tjocka boken. Hon vill omfamna hela det förbannade öriket och döpa det till alltet men det är inte längre en möjlighet och hon kan faktiskt med hela kroppens sinnen stiga i och ur det där saltstänkta havet utan att en bit av bottens gräs fastnar på hennes fagra ungdoms kropp. Hennes styva bröstvårtor kan samtidigt ta emot hans vidunderliga väsen, hans alltigenom lätta kärleksfulla fingrar, flämta och tröttna på en och samma gång.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 78 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2022-01-18 01:36 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |