Evald stod i dörröppningen och skramlade med nyckelknippan. Klockan närmade sig tio på kvällen och längre än så ville han inte ha ungdomar i lokalerna. Den lilla gruppen masade sig upp ur de älskade sofforna och fåtöljerna som blivit deras självklara ”häng” varje kväll. Ungdomsvåningen, som den numera kallades, i källaren, hade blivit otroligt mysig sedan Evald förmått kårnämnden att satsa på en uppfräschning. En ljusgrön linoleummatta på golvet och en vitmålad vävtapet med grov struktur på väggarna hade gjort underverk med det stora källarutrymmet som tidigare mest använts som skräpförråd. Framför bakdörren till garaget hängde ett stort, mönstrat draperi som täckte hela kortväggen. Pingisbordet användes flitigt av alla. Koronnspelet och de andra spelen likaså. Men mest hängde gänget i de mjuka möblerna och bara snackade. I timtal. Om allt mellan himmel och jord. David hade lite svårt att hävda sig här. Han vakade ständigt på sig själv för att inte göra bort sig. Normalt sett skulle han tagit för sig och kört sin tuffa och arroganta stil för att dölja sin inre osäkerhet, livrädd för att hamna i underläge. Här var det annorlunda. Han hade i största hemlighet fattat tycke för den långa. Inger. Hon skrämde honom fortfarande men det var något med henne som tilltalade honom starkt. Hon var klart snyggast av tjejerna i kåren. En skönhet i hans ögon. Hon rörde sig på ett graciöst och lockande sätt och hon klädde sig alltid modernt. Den korta, permanentade konfirmationsfrisyren hon haft första gången han såg henne, var borta. Hon hade låtit det kastanjebruna håret växa. Nu var det halvlångt och format till page. Luggen var lång och kammad åt ena sidan. Inte för att han i sin vildaste fantasi inbillade sig att han hade en chans på henne, men han ville ändå göra ett bra intryck, inte buffla på som han var van. Han såg henne som helt ouppnåelig, men drömde om henne och fantiserade.
Den här kvällen var lik alla andra kvällar. Hänvisade till gatan styrde de alla stegen mot korvkiosken ett par kvarter bort. Den lilla planen framför hade blivit den självklara platsen för gängets eftersnack. För skiljas ville man inte. Inte riktigt än. Ibland köpte de en kokt med bröd, eller om man inte hade pengar någon gång, kunde man få en sprucken korv eller betala några ören för ett bröd med senap. David tittade som i smyg på Inger. Hon hade ett sånt där prassel på sig, en slags regnrock av blå nylon som var så poppis bland tjejerna. Regnkappan hade blivit ett modeplagg som användes oavsett väder. Ett tunt skärp i samma material var stramt knutet kring midjan. Med den rosa polojumpern, de snäva, svarta byxorna och de svarta lågskorna var hon det läckraste man kunde se. Det rosa läppstiftet fulländade skönheten och sände behagliga ilningar genom Davids kropp.
När det ändå till slut började bli dags att bryta upp hände något ytterst ovanligt. I det här gänget var det inte några som hade sällskap med varandra. Alla var bara nära kompisar. Plötsligt sa Larsa:
-Inger, jag följer dig gärna till porten ikväll.
David kände hur det liksom svartnade för ögonen. Nej, det kan inte vara sant! Min himla jubelidiot. Jag skulle ha varit modig och inte så jäkla skraj hela tiden. Larsa! Så klart. Han är framåt. Redan eget jobb. Han skröt ständigt om anställningen i bokhandeln och om hur han på kort tid gjort sig omåttligt populär, kommit med nya idéer och fått påökt redan två gånger. Han var nästan alltid klädd i den där svarta, svindyra skinnkavajen och gick på jazzklubb med vänner på lördagarna. Vänner som David och resten av gänget inte visste något om. Och nu skulle han lägga beslag på Inger!
-Nej, det får du inte. Är det någon som ska följa mig till porten så är det David!
Han trodde inte sina öron. Det är inte sant. Så fullkomligt oväntat och omöjligt. Hade han fattat rätt? Som fallen från skyarna stirrade han bara på Inger utan att komma sig för att säga något eller ens röra sig ut fläcken. Men Inger stegade fram till honom, tog honom under armen och drog honom med sig. Ingen fattade någonting. Ville hon skoja. Var det ytterligare ett sätt att göra bort David, ett grymt sätt att göra honom förlägen och mållös? Skulle hon bara efter några steg släppa honom och med ett skratt gå tillbaka till Larsa och ta hans arm? Som i en dröm lät han sig ledas. Halvvägs till hennes port började han tro på att Inger nog ändå menade allvar. Han tryckte hennes arm lätt mot sin sida.
-Vad har det flugit i dig?
-Vad då, vad ser det ut som?
-Men … du har aldrig visat minsta …
-Nej, men nu vet du!
De hade nått fram till porten till hennes trappuppgång. Hon bodde på första planet, en halvtrappa upp. Väl inne i trapphuset blev de stående mitt emot varandra, båda osäkra på vad man säger …
David gjorde en ansats att sträcka sig fram för att kyssa henne på munnen.
Inger satte upp sitt paraply som en bom framför honom.
-Vad gör du?
-Det är inte farligt …
Tvekande sänkte hon långsamt paraplyet och slöt ögonen, beredd att bli kysst för allra första gången i sitt liv. Han drog henne till sig och kysste henne ömt och innerligt. Det susade i öronen. Hennes dofter och hennes mjuka kropp! När han släppte henne sprang hon iväg uppför halvtrappan. Innan hon satte nyckeln i låset sa hon med låg röst
-David, jag visste väl att du är den finaste kille som finns!