Extremt ensamma japanska gamlingar begår brott för att få njuta av gemenskapen i fängelse. Isoleringen och ensamheten breder ut sig i världen. Människor sitter och fryser utav bara helvete om själ och psyke. Den mänskliga civilisationen måste vara den sämsta och mest destruktiva i universums
hela historia. Jag var uppe och kräktes igen
tre gånger inatt på grund av gamla vidriga superextrema trauman och jag kände mig så där jävla ensam igen, ensam inför ondskan och mörkret i min själ och i världen. Visst jag har alltid Gud hos mig men hur mycket isolering och ensamhet kan en människa tåla, jag lever som en munk som lyssnar på punk tillsammans med mina två katter. Jag kan förstå de där ensamma japanerna men jag skulle aldrig offra min frihet för att få åtnjuta gemenskap i ett fängelse. Folk stänger av sin kärlek och empati för att det är alldeles för jobbigt och påfrestande att leva i dessa känslor, ansvaret är för stort, bättre att bara smälta in i mängden och vara normal.
Själv så lever jag i en intressant och givande gemenskap i mina nattliga drömmar. Blir man utslagen socialt i Sverige så är det fan så svårt komma ur ensamheten men jag har varit med om så mycket värre saker så det är fullt OK.
Jag tycker om att vara ensam men jag väntar så klart på att någon ska höra av sig så att vi villkorslöst kan älska varandra. Jag klappar Ruben på bröstet och han spinner och trivs.