det är drogen
jag inte borde ta.
svälja, svälja, ta in.
det är inget
att så lätt smälta.
mina armar börjar skaka
i klotter och spott
skrivna i gatan.
det kurar och värmer,
kinetiskt.
sakta, men stadigt,
stiger mitt inre
i ett ömt uppror
tills det blir klart slut
med all ångest.
jag är nu varm och neon
inifrån och ut.
mitt blod och mitt vatten
och min galla rinner
när jag springer
efter ett tomt hus
för att där lägga mig ner.
sedan sms:a
för att ta dit henne.
se, röra, lukta, smaka,
far out och surrealistiskt
i en kall rivningskåk.
och efter att på mig
ha stämplat hennes sigill
dubblar hon tillbaka.
jag tackar drogen
jag inte borde ta
och tar mig för att sova,
mörkt och kallt och tunt.