Jag kämpar med självrespekt. Att veta vad jag gör. Jag kommer ihåg när jag var liten. Eller gör jag det? Bränt barn skyr elden säger man men bränt barn skyr också smärtsamma minnen. Jag lommer inte ihåg det jag så gärna vill minnas.
Jag kan förnimma ensamhet. En kropp som längtar efter förståelse och intimitet. En kropp som inte får det.
Psykologi är så banalt, blir nästan förbannad. Man får inte kärlek och jagar sen resten av livet efter det. Det är för lätt. Jag är dock förtjust i paradoxen: jag är otrolig på att skapa intimitet snabbt, det är sån man blir av att jaga kärlek. Men intimitet nås inte på det sättet, det tar flera år. Direkt intimitet är i själva verket motsatsen; kontroll och avståndstagande.
En relationsmissbrukares största moment 22.