Jag minns rummen,
någonting om varje rum

Några hade kattsmyg,
andra hundskall

en del flyktiga blickar,
några obemärkta yttranden

Modern var kärleksfull
och omhändertagande,
gav mig sagoböcker,
läste för mig,
gång efter gång,
stoppade om mig,
strök mig över håret, kinden

Fadern var snäll
och fjär,
med stark känsla för rättvisa
och jämlikhet,
kom hem med uppslagsverk
och encyklopedier,
kikare, ett mikroskop
och den första TV:n,
hängde över reseskildringar
vid köksbordet
när han kommit in från lagården;
fick inte störas,
uppmärksamt lyssnande till Dagens Eko
på 1950-talet,
fortfarande i sina blåkläder
med kolukten kvar,
hans varma yllesockor under bordet,
väggklockan tickande

När Sputnik skar hösthimlen
i oktober
tog fadern sig en sällsynt sup
och tog mig i hand
ut på en stubbåker
i kvällen,
där vi båda kastade huvudena bakåt
och förundrades
över Lenins passerande stjärna

Jag minns faderns konstiga andedräkt

Han kändes utomjordisk

Han dog vid 87,
utan kamp,
mumlande i döden

Modern dog vid 95,
på ett äldreboende,
intellektuellt fullständigt klar,
med sinnet fullt av av skämt
och rösten full av skratt
fram till sin sista stund,
färdig med livet, redo att gå

Jag var hos henne två dagar innan

När jag gav mig av
grabbade hon tag i min hand
och kysste den;
en unik handling

Hon visste,
och jag bär denna sista gest
av kärlek
med mig
genom nya rum

Det var bara åldern som åldrats
kring henne