Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

30jan22








somliga dagar när jag förstör mig med att läsa, och jag slår upp boken med de röda bokpärmarna som alltid ligger framme och läser några sidor på måfå. där på andra sidan av allting finns en karaktär som vandrar på gatorna i Lissabon, som sitter på kaféerna och röker billiga cigaretter samtidigt som han betraktar livet på gatorna i början av 1900-talet. det finns något anspråkslöst i anslaget, en icke-strävan, en behaglig resignation och abdikation. och jag tänker att jag vill vara en karaktär i en roman som den, att blott få vara fiktivt medveten.
att mina tankar är färdigskrivna och består av diffusa formuleringar och illustrerande metaforer på ett pappersark. drömmen att bara komma till liv inför läsarens blick och däremellan ligga i dvala när boken står uppställd i bokhyllan. denna omedvetenhet, friheten från tillvarons monotoni och tristess, att få vara vinden som stryker omkring bland trädkronorna i parken, ett skott till en krukväxt som står uppställd i ett fönster vid resignationens öppna vidder. att få vara en karaktär i en fiktiv värld där tingen inte är berövade sin själ, där de inte framtonar som tomma kärl urdruckna tusen gånger om. tillvaron ger mig intrycket att vara ett vidsträckt ökenlandskap, och mitt i allt detta så vadar jag fram bland drivor av menlös underhållning, netflix, hbo och 1000 tv-kanaler, ett fattigmansnirvana i det karga landskapet dit folket vallfärdas för att glömma bort sina liv, där vi kan slå oss ner och bedöva oss själva från allt det som inte är. som en vegetativ planta kan jag slå mig ner framför någon amerikansk serie och vara som någon som varken lever eller är död. det är ett bedövande opium som får mig att glömma, som sätter min viljeförmåga ur spel och gör mig loj som när biet blir utsatt för rök. vanan har slipat ner tillvaron till grus och sand och jag kan injicera mig själv med denna absurda substans som finns tillgänglig under alla timmar på dygnet sju dagar i veckan. och framför det bleka ljuset som emanerar från teveskärmen kan jag roa mig med att göra planer som jag inte har för avsikt att realisera, drömma om platser som jag troligtvis aldrig kommer att besöka, jag kan göra detta tillsammans med imaginära människor där kärleken aldrig kommer att dunsta i verklighetens oförlåtande ljus. kanske sitter vi på en uteservering i Trastevere i Rom och äter surdegspizza och dricker vattnig öl, eller så går vi ner för de små kullerstensgatorna mot havet i Cascais, jag föredrar de resorna som aldrig blir av, Comosjön i Italien är aldrig så vacker som den är när jag drömmer om den. bara i verkligheten blir allting skugglikt och solkigt, en blek kopia av sig självt. det finns ingen dikt som överträffar den dikt som aldrig skrevs, dess orörda sublima form besudlas i samma sekund som den materialiseras. precis som någons ansikte är skönast i drömmen, och cigaretten efteråt på hotellet när jag dricker vodka med is och den som jag är med mest dricker ur ögonblicket.
att skapa är att bli besviken på sig själv, att stå i skuggan av det som vi egentligen tänkte göra, att skapa är att plåga sig själv med materians blommande ofullständighet, dess dissonans, dess djupa sprickor i förnimmelsernas intention och verklighet. men om inte annat duger skapandet till att förströ sig själv i väntan på att bli hämtad av avgrundens diligens. skapandet är inbillningskraftens dammiga lyra som det övergivna barnet plockar upp från marken för att glömma. skapandet är den bristfälliga oändligheten skulpterad med ömhetens och ledans händer, en skulptur av tid och otid smyckad med blå skymningar och kalla stjärnor,









Prosa av Androiden VIP
Läst 176 gånger
Publicerad 2022-01-30 23:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP