Dovt susar det i öronen
det har pågått i dagar
yrseln är påtaglig
och min andhämtning ojämn
hela min kropp är spänd
mina tinningar rycker
och jag kan inte annat än
jag måste få sitta i mitt hörn
det tryggaste jag kan finna
när alltet blivit livsfarligt
”andas”, säger dem
”det går över”
och med mitt andetag
rinner tårarna över
ner på mina torra kinder
skräckslaget torkar jag bort
jag är rosigt varm
samtidigt fryser alla lemmar
bara existensen är påtaglig
andfått försöker jag leva
när hela kroppen skriker
kapitulera
fall ner i en hög
panikångesten är vägen ut
snälla tårar kom
släpp fram andningen
räddningen.