En enda del av det jag kan vidröra.
Bara ett mikroskopiskt lugn.
Inte ens en tanke på konsekvenserna.
Bara ett litet andetag.
En liten detalj i det stora evighets mörker.
Eller ljus.
Vilar i frihetens epilog.
Morgondagens vilsenhet skrämmer inte längre.
Försöker tyda mina egna drömmar.
Det går sådär.
Blandar vodka med tusen förlorade världar.
Önskar ändå att någonstans överleva utan att bränna mig.
Ärren efter vildrosornas taggar lämnar inget annat än
tvångsmässig förnekelse om den egna existensen.
Sorgligt när inte orden räcker till.
Ord som ännu inte fötts.
Smakar på ödmjukhetens nektar och förförs av nattens
kalla vålnad.
Behagligt tilldragande njutning, endast ett eko bort.
Men kyssen förvandlas till passionerade minnen av
läckraste vanilj.
Vänder mig om och går mot stadens sorl.
Gatuhundarnas bedjande blickar och vad värre än det kan slita
hjärtat ur kroppen.
Tyder min framtid i min hand. Även om jag inte vet vad linjerna innebär.
Men i kaninens år jag är född. Vädurens stjärntecken jag är.
Blundar och tar emot stjärnhimlen.
Pulveriserar tystnadens ego.
Nynnar en melodi så själlös att jag ryser.
Månskenet öppnar sig som en mussla.
Så som jag.
Även om det var länge sedan.
Mycket, mycket länge sedan.