Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Undergång i barndomen

 

Den 8-årige pojken visste att det var en idiotfamilj som han var tvungen att växa
upp tillsammans med. Det absoluta och obönhörliga kravet var att han skulle vara
och uppföra sig på ett sätt som passade
in i deras världsbild och uppfattning om
vad som var bra. Förställning, svek, och
timslånga tystnaden när pojken hade
gjort något som familjen ansåg vara fel
vilket gjorde att han fick ett raseriutbrott
och slog sönder sitt tills en av hans sjuka
storasystrar kom in och sjöng: sudda, sudda,
sudda, sudda bort din sura min, munnen den
ska skratta och va glad. Pojken kunde inte
stå upp för och försvara sig och han förstod
inte att den här familjen var livsfarlig för hans
psyke, känslor och själ. Han lärde sig den
destruktiva strategin att stänga av sina
jobbiga och att sätta på sig en snäll och
anpassad mask för då blev alla i hans
familj så nöjda och glada.

Pojken lade till med en kristen övertygelse och då gällde det att vara lika snäll som Jesus och lärjungarna för annars så skulle djävulen komma bums och stoppa in honom i det fruktansvärda helvetet. Under hela hans uppväxt så hade aldrig frågat honom hur han mådde eller diskuterat viktiga saker här i livet vilket gjorde att han var ensam med sina svåra
tankar och känslor. Hans så kallade pappa
var en sexmissbrukande dubbelmänniska
mycket omtyckt i Pingstkyrkan, samt en
tablettmissbrukande smygalkoholist.

Pojken kände av all hemlig ångest och
förtvivlan som låg och tryckte under den
uppsluppna och kristet euforiska ytan och
det hände att han var tvungen att springa
och kräkas häftigt och intensivt. Han kunde
inte sortera vilken som var hans egen ångest
och vilken som de andras och han mådde allt
sämre. Pojken kom fram till att det måste
vara både Gud och djävulen som straffade
honom för allt ont som han hade gjort och tänkt. Han var en ond, bortskämd och mycket stygg pojke som var avstängd från det paradisiska Pingstkyrkan med alla de godartade och av Gud måttlöst älskade
församlingsmedlemmarna som allar helt
igenom snälla, lyckliga.och anpassningsbara.

Pojken var 10 år och hade börjat kasta stora stenar genom fönstren i det idylliska och fridfulla radhusområdet så folk blev rasande och jagade honom men pojken var kvick och sprang ut i skogen till ett stort flyttblock som var hans högkvarter. Där satte han sig och sniffade kontaktlim och drack mellanöl och pratade med sin fantasi-Jesus som älskade pojken precis som han var. Pojken jublade för hans jävla pappa hade begått självmord.
HA HA HA HA HA HA HA HA HA HALELUJA!!
Den första diagnosen som pojken fick på Barn och Ungdomspsykiatrin var religiös schizofren psykos och hans jävla familj kom aldrig och hälsade på honom.

Det första fosterhemmet eldade han ner, och till slut så bodde han mer eller mindre på BUP och hans psykolog, en kvinna, trodde att fan hade flugit in i pojken. Allt detta hat. Pojken spottade och klöste plus att han örfilade Pastorn från Pingstkyrkan och skallade honom.
Framtiden såg mörk ut för pojken och så småningom sattes han i sluten ungdomsvård och där började han att knarka och lära sig om hur man gör brott. När han kom ut därifrån så väntade ett vilt kriminellt missbrukar och in och ut på psyket och fängelse. Pingstkyrkan eldsde hsn ned för nu hade han blivit satansdyrkare.

När han efter ett obeskrivligt leverne fyllde 40 år så orkade han inte längre och tog en överdos heroin. Två stycken knarkpolare kom på hans begravningen och Prästen hade inte mycket postivt att säga om Per. En näktergal satt i ett träd och sjöng så lycklig och maj månad var fager i all sin prakt. Härlig är Jorden.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 127 gånger
Publicerad 2022-02-10 21:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP