Han rörde henne med ärliga fingrar
Kanske var det kärlek
Det som låg i luften

Den låg fuktig som av ångor

Som de inandades i symbios

Och de tittade på varandra med frågande blick
Rörde tidsintervallen mellan röst och närvaro

Mellan bröst och kön

Så att rymden blev tidlös

De älskade stilla och så djupt i en dröm
Dit dem aldrig kom

Där de bara känt doften

Av det som kunde vara

Men det rann som sand
Mellan väntande fingrar

Och svikna löften

För tiden
Den fanns liksom inte

Och orden dem brann inne

I en stilla gråt